Frisyrbestyr

För att hylla de döda är det idag halv arbetsdag här. Utan någon familj på plats innebär det tid över som jag kan använda till ett besök hos frisören. Jag har inte klippt mig sedan augusti och ganska länge nu har håret känts som en smärre katastrof. Jag var dock lite rädd för att uppsöka en frisör här efter alla mycket tvivelaktiga klippningar i Frankrike som jag fått utstå. Nu är det i alla fall gjort och tyvärr hade jag rätt. Utanför frisören satt till på köpet en person som jag kände. Jag menar, jag känner i princip ingen här, hur mycket otur kan man ha. Hon var upptagen med sin mobiltelefon och jag lyckades därför smita förbi utan att hon såg mig. Phu. Nästa hinder var att ta mig tillbaka till mitt kontor där jag lämnat mina grejer utan att min kollega, som den halva arbetsdagen till trots skulle sitta kvar under eftermiddagen, såg mig. Efter att ha lyckats med detta konststycke fick jag klura ut hur jag skulle ta mig till toaletten. Med saxen i högsta hugg lyckades även detta och nu kan jag inte göra mer än att hoppas att det kommer att bli snyggare efter tvätt och styling i hemmiljö.

Oaktat resultatet var det intressant i frisersalongen. Jag var där vid halv två snåret idag (fredag) och gick förbi på vinst och förlust. Jag hoppades nästan att de inte skulle ha någon tid, vilket inte varit osannolikt kan man tycka. Men ack, två minter senare satt jag i en stol med fyra lager skyddsdukar omgiven av färgkartor och frisörer. Hierarkin var tydlig. En hårt sminkad mycket smal kvinna med blonderat hår var överordnad de andra och bestämde vilken toning som passade bäst. Sen var det en annan som färgade, en tredje som klippte och ytterligare en fjärde som tog betalt. Det var en oerhörd kommers. Jag blev försäkrad om att allt skulle gå snabbt. Folk sprang omkring som skållade råttor och sopade, serverade kaffe och la fram tidningar åt kunderna. Hårrester sopades helt sonika in i ett skåp. Frisören som klippte mig rekommenderade mig att köpa tre olika produkter till mitt hår. Det värsta är att jag är mycket dålig på att tacka nej till sådana erbjudanden, fast jag inte vill ha något. När allting dessutom formuleras som en order är det ännu svårare. Sätt dig ner! Luta huvudet bakåt! (höj- och sänkbara stolar har tydligen inte nått Luxemburg) Res dig upp! Köp det här schampot! Jag köpte schampot och kände därmed att jag kunde tacka nej till de andra produkterna.

Nu är klockan lite över fyra. Sambon har skickat ett sms och berättat att de är incheckade och det är dax för mig att gå och hämta ut hyrbilen. Jag har lagt band på min fåfänga och kommer att köra direkt till flygplatsen i Tyskland där de landar utan att först åka hem om för att hämta fudgen.

Inga barn

För ca tre timmar sedan borde jag ha tagit emot två härliga barn som springade skulle hoppat upp i min famn. Nu ligger de istället och håller på att somna på ett hotellrum i Göteborg. Suck. Varför det hela blev så här är egentligen ointressant just nu, men man kan väl trots allt sammanfatta det hela med att min sambo och barnen infann sig på fel flygplats inför resan hit. Jag blev först väldigt orolig och nervös, främst för barnens skull, sen arg och uppgiven. Det hela kommer säkert att bli jättebra, till slut, i morgon ska de gå på Liseberg och jag ska gå till jobb.

Efter att jag suttit i telefon i en timme med min sambo för att reda ut allting, och efter att jag märkt att min svenska kollega kommit förbi minst tre gånger under tiden, dök han så upp igen och tittade försiktigt på mig, han var nog lite osäker på hur jag skulle bete mig i den uppståndna situationen. Jag fick lägenheten sa han (han har letat lägenhet), kul för dig svarade jag. Sen visade det sig att han var på väg till den svenska översättningsavdelningen som hade drink idag på grund av deras stundande flytt och undrade om jag ville följa med. Det var precis vad jag ville. Jag behövde komma iväg så att jag slapp sitta och tänka på att barnen inte var på väg till mig. I snabb takt hällde jag i mig fyra glas vin och efter ett tag lyckades jag till och med glömma alltsammans en stund. När det blev tal om att gå vidare för att äta tyckte jag att det var för sent för mat och drog mig istället tillbaka, tänkte att jag skulle gå hem och lägga mig och invänta barnen (och sambon) som kommer imorgon istället. Fast nu ångrar jag mig lite, just nu känns det så himla ensamt och ledsamt att jag måste vänta nästan ett helt dygn till på dem. Gud vad jag saknar dem nu. Det blir totalt tolv dagar utan dem istället för elva. Hade varit lättare att sitta och småsnacka än att gå hem själv, men nu är det för sent.

Flyktingar?

När jag gick hem igår kväll såg jag ett antal personer hoppa in i en lastbil. Två till tre stycken hoppade in i förarhytten medan övriga, ett tiotal, öppnade lastutrymmet och tryckte in sig där. Jag blev konfunderad. Jag fick en kort stund känslan av att det rörde sig om ett smugglingsförsök. Fast det var ju ganska mycket som inte stämde. Jag befann mig trots allt precis utanför mitt jobb, en mycket respektabel arbetsplats, och männen hade hoppat in i lastbilen under glada tillrop. Jag var tvungen att passera väldigt nära lastbilen och fick nästan känslan av att de skulle fråga om jag ville hänga på. Det var nog ingen smugglingsverksamhet, det kändes mer som en OLW reklam.

Varje fredag (nästan) tar jag öresundståget från Kastrup till Svågertorp/Malmö Syd, en resa på ca 15 minuter. En fredag när jag satt och stirrade ut över sundet, ivrig att komma hem och därför med alltför låg koncentrationsförmåga för att läsa något, vände sig min resgranne mot mig i ett försök att säga något. Jag tittade på honom. Han visade fram en biljett, en likadan som jag själv precis hade köpt, pekade på ordet Malmö och därefter i tågets körriktning samtidigt som han tittade på mig med ängslig uppsyn. Jag nickade, pekade och sa "yes". Han nöjde sig med detta. Sen började tankarna vandra och jag sneglade försiktigt åt hans håll. Jo, det var nog så, allt stämde. Han var en yngre man, kanske 20 år gammal, och när han lutat sig mot mig hade jag lagt märke till att han luktade illa. Han verkade inte veta vart han var på väg, satt och fingrade på sig biljett och kunde varken förstå eller prata svenska, kanske inte heller engelska. Trots detta höll han en ihoprullad svensk metrotidning i handen. Han var placerad där, av någon, av någon som tjänade pengar på hans öde. Vi passerade gränsen tillsammans och jag kände mig ganska illa till mods. Vad skulle hände med honom när han kom till centralstationen, vart skulle han gå, hade han någon kontaktperson, var skulle han sova. Jag funderade på om jag kunde göra något, men det kunde jag ju inte. Tåget rullade in mot Svågertorp och när jag reste mig upp vände jag mig mot mannen pekade mot dörren och sa "next". Han missförstod och reste sig upp för att stiga av. "No, no, next" sa jag , pekade återigen och försökte visa att han skulle sätta sig ner. Innan jag gick av försökte jag le mot honom, men han såg mig inte, han satt med huvudet neråtböjt. En halvtimme senare satt jag hemma på det varma köksgolvet omslingrad av barn och sambo långt borta från mannen på tåget.

Barnens ankomst

Om exakt 24 timmar landar familjen! Jag har inte sett barnen på tio dagar nu och jag ser fram emot allt vi ska göra när de kommer ner. Jag har bl. a. hittat en megastor lekplats med ett piratskepp i naturlig storlek inte långt från lägenheten, och egentligen hade vi nog kunnat hänga där hela helgen om de yngre familjemedlemmarna hade fått välja. Jag försöker dock förtränga att min lägenhet är på 30 kvadrat och möblerad med en säng. Det löser sig väl, det är bara några nätter. Dessutom åker vi till vänner i Strasbourg på lördag där det är bättre ställt med sängplatserna.

Vita veckan börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig nu lite hängig efter igår kväll och det blir färre och färre personer i korridorerna ju längre veckan lider. Om jag går hem nu hinner jag kanske handla innan affären stänger kl. 19.00. Jag brukar annars handla på morgonen just på grund av de begränsade kvällsöppettiderna. Jag funderar på att köpa nutella till barnen. Detta skulle jag aldrig någonsin tillåta att de åt hemma, men nu är det ju lite speciellt. Eller kanske är det mest en ursäkt för att jag själv vill ha en burk.

Frukost på jobb

I morse hade jag medvetet ställt klockan en timme senare på grund av utekvällen igår. Jag tyckte att det var okej, inte bara för att jag skulle vara trött, men också för att jag visste att frukosten hemma var slut och jag skulle därför köpa något på vägen och äta på jobb, vilket sparar tid. Jag har köpt med mig frukost till jobb någon enstaka gång tidigare och även om det inte passar min normala rytm är det lite häftigt att stå bredvid alla andra i brödståndet och köpa sin croissant på morgonen. Det får mig att känna mig lite integrerad att göra som alla andra.

När jag lämnade mitt hyreshus såg jag direkt en praktikant som jag träffade för första gången igår på lunchen. Eftersom vi under utekvällen kommit fram till att vi bodde nära varandra blev jag inte förvånad. När jag gick över gatan för att hälsa (hon hade redan sett mig) tänkte jag nöjt att jag genom mina frukostinköp skulle undkomma hennes sällskap hela vägen till jobb. "Jag ska in här och köpa juice" sa jag efter några meters promenad. "Jag kan vänta på dig" säger hon då. När jag stod i kassan med mitt juicepaket kom jag på att det är ganska ovanligt att folk går på morgonen och kanske skulle jag undkomma på detta sätt. Mycket riktigt skulle hon åka buss och det blev därför en alldeles lagom promenad i några minuter innan våra vägar skiljdes. Hon är inte alls en otrevlig person, jag kände bara inte för att tvingas konversera med en person som jag pratat med i fem minuter dagen innan redan på morgonkvisten.

Liquid heter jazzbaren dit jag gick igår. Det är andra gången jag var där och i princip andra gången jag gick ut sedan jag kom till Luxemburg. Att över huvud taget gå ut känns främmande för mig. I vanliga fall kretsar mitt liv kring konsten att balansera jobb med dagishämtning och hushållsbestyr, då går man inte ut. Här är det lite annorlunda. Min kollega var en halvtimme sen och eftersom jag inte visste hur de två tyskar som han också stämt träff med såg ut slog jag mig ner vid ett bord med ett gäng praktikanter som jag delvis kände och som turligt nog också var där. Kanske var det inte tur, kanske är de där varje kväll, vad vet jag. Kvällen förlöpte väl och när min kollega dök upp sa jag att jag sitter här för jag vet inte hur tyskarna ser ut varpå han pekade på två personer vid mitt bord och sa, de sitter där. Tja, mer rätt kunde det väl inte bli. Kvällen blev trevlig, inget exceptionellt, men trevlig. Jag hade gärna undvikit diskussionen om hur en polskas mormor behandlats under andra världskriget som denna person tvunget skulle älta med tyskarna, vilket efter ett tag bidrog till en upptrissad stämning, men annars var det okej. Kvällen startade på franska, gick vidare på engelska och avslutades på tyska. Det är sånt som jag älskar, det är därför jag är här!

En grå morgon

God morgon! Ja, det är morgon här även om klockan på bloggen visar något annat. Ett tekniskt problem som jag inte lyckats åtgärda. Håll ut.

Utanför kontorsfönstret är det grått och disigt som vanligt. Jag kan se byggnaden bredvid men bakom den finns ingenting, där ligger en grå massa som känns som tomma intet. Jag har utsikt över Europeiska investeringsbankens nya byggnad. Den är byggd i stål och glas och smälter således fint in i de glåmiga omgivningarna. Oaktat detta är det en snygg byggnad, arkitekten har lyckats, i alla fall utvändigt.

Jag är också ganska grå idag märker jag nu. Både mina byxor och den nyköpta jackan är lätt gråaktiga. I ett försök att anpassa mig något till vita veckan har jag inte kavaj idag. Tydligen märks mitt försök inte för när min jeansklädda kollega såg mig upplös hon mig om att "under vita veckan får man klä sig hur man vill". Jag svarade faktiskt inte "jag ser det" (olikt mig) utan inledde istället en diskussion om klädvanor där jag snabbt framhävde mig själv som lite konstig som aldrig har kunnat klä ner mig på jobb, även när man får. Psykologin bakom detta är inget jag tänker utveckla just nu. I alla fall, kontentan av att jag inte har någon kavaj på mig idag är att jag kunde ha min nyköpta jacka, som jag annars bara kan använda privat eftersom den är för liten för att ha kavaj under. Jag kände mig därför snygg och fräsch när jag stegade ut på gatan i morse, bara för att snabbt upptäcka att det blev lite kallt utan kavajen, det var trots allt ingen riktig vinterjacka jag köpt. Nåväl, det tar mig under 15 minuter att gå till jobb och dessutom lyckades jag hitta en öppning bland betongsuggorna så att jag kunde gå in genom garaget idag. Den kyliga promenaden är därför redan glömd och dessutom ska jag gå på jazzklubb ikväll. Känns som en bra dag, i alla fall nu.

Vit vecka

På jobb här kallas höstlovsveckan för "vita veckan". Om ni trodde att det betyder, nu jobbar vi häcken av oss utan en droppe alkohol på hela veckan, så har ni fel. Vita veckan betyder att det är fritt fram att ta ut semesterdagar utan restriktioner, att det inte finns några planerade officiella sammankomster där man måste infinna sig och att man kan klä sig precis hur som helst. Det känns lite som det gjorde i skolan sista veckan innan sommarlovet. För egen del märker jag mest bara att det är färre folk i de redan väldigt ödsliga korridorerna. Det är inte det att arbetsplatsen är liten, det är byggnadens dimensioner som gör att man inte ser de andra. Toaletten ligger så långt borta att jag överväger att säga till sekreteraren när jag går för ett besök ifall någon skulle ringa under tiden. Nu är det ju ändå ingen som ringer till mig så jag brukar strunta i det, men ändå. Eftersom min position inte är högst upp i hierarkin precis vågar jag inte heller annat än att klä mig snyggt även denna vecka. Jag har under dagen kunnat notera vilka som innehar de lite högre positionerna.

Jag brukar få ett e-mail varje vecka från någon som har tagit på sig uppgiften att samordna praktikanternas sociala aktiviteter vid en annan institution här i Luxemburg. Eftersom jag i första hand är här för att fortbilda mig brukar jag inte bry mig så mycket om dessa aktiviteter som förutom några dagsturer till närbelägna tyska städer uteslutande beskriver vilken bar/nattklubb man träffas på vilken kväll. Jag tror att måndagarna brukar vara tomma, men under vita veckan är även denna kväll inbokad. Det betyder att det just nu är fullt ös på Art Scene Bar, 15 rue Sigefroi. Ni kommer inte att träffa mig där. Jag har dock blivit uppmuntrad av en av mina närmaste kollegor att hänga med ut imorgon kväll (det är ju snällt att fråga en dag innan så jag hinner planera lite, flexibilitet är inte min starka sida i sådana här sammanhang). Denna utveckling får mig att tro att den vita veckan kan komma att bli allt annat än vit.

Livets goda

Tidigt i lördags morse gav jag mig av till centralstationen i Luxemburg för att ta tåget till Bryssel. Eftersom jag glömt att kolla busstiderna lämnade jag lägenheten i god tid för att inte bli sen. Dessutom hade jag inte köpt någon biljett. Det hela slutade så klart med att jag hade alldeles för mycket tid över på stationen och jag hamnade därför i det väl tilltagna tidningsståndet en stund. Det var faktiskt mer som en bokhandel. Jag letade länge efter en fransk roman, vilket jag tänkte kunde bli en ny utmaning att ta sig an, men hittade inget jag kände igen. Le Clézio lös med sin frånvaro. Precis innan jag gav upp fastnade mina ögon på hyllan bredvid och där stod en utgåva av EU:s fördrag. Är det inte bara helt fantastiskt att de säljer fördraget i tidningsståndet på centralstationen! Det är sånt som får en att förstå att man inte befinner sig i Sverige.

På avtalad tid satt jag på caféet och skickade ett sms till min kompis som jag inte sett på kanske åtta år. "I have arrived!", skrev jag. Jag var lite osäker på vilket språk vi skulle använda. Vi lärde känna varandra i Tyskland, men ingen av oss har tyska som modersmål. Mailen som vi utbytt under veckan hade vi skrivit på engelska. Det blev engelska. Han är en av de få som besökt mig i Sverige av de jag lärde känna när jag pluggade i Tyskland, men därefter har kontakten varit minst sagt sparsam. Trots detta kändes det självklart att kontakta just honom inför Brysselhelgen och kolla om han hade tid att ses. När vi satt på caféet var det som om vi hade setts igår! Supertrevligt, vänskapligt och djupt direkt. Med vissa personer är det bara så. Efter att vi kommit fram till att vi båda hade ett välbehållet yttre och såg ut ungefär som sist vi sågs var vi båda två ännu mer nöjda och vi bestämde oss för att fortsätta se unga och välbehållna ut fram tills nästa gång vi skulle ses, vilket förmodligen dröjer några år. Innan det var dags för mig att åka vidare visade han mig huset han köpt för några år sedan. Ett litet hus från 1600-talet som låg inklämt i en charmig huslänga i ett mycket trevligt område nära caféet. Bottenvåningen bestod av ett lergolv och rena tegelstensväggar med ett hål i taket som gick rakt upp mot terrassen ovanför. Han ursäktade sig såklart för detta, det skulle snart fixas till. De övriga tre våningarna var snyggt renoverade. Hans sambo, som jag också känner sedan tidigare, hade precis vaknat. Det var i alla fall min slutsats med tanke på hur han såg ut. Efter några sit-ups, som föreföll ansträngande, gick sambon och satte sig vid fönstret för att röka. Efter rökpausen gjordes ytterligare några sit-ups innan han gick och duschade. Jag tog farväl och gick till metron som även på söndagar körde med tre minuters mellanrum.

En av de svenskar som jag slet mitt hår tillsammans med under de tuffa studieåren i Tyskland är nybliven förälder och har precis också skaffat hus i en annan del av Bryssel. Även detta hus var i fyra våningar, därtill med högt i tak och dessutom med en inredningsbar vind. Trappan var genomgående och liksom svävade bredvid den enorma väggen på husets ena långsida. Allt nyrenoverat, det var svårt att inte bli imponerad efter husesynen. Mitt mål med helgen var att träffa mina vänner och kolla lite på bebisen. Med en liten nybliven bebis och deras första helg hemma efter några veckor på neonatal, ville jag inte störa för mycket. Men det slutade istället med att jag var tvungen att ge mig av med ett sent tåg på söndag kvällen för att överhuvudtaget hinna tillbaka. Jag kände mig så varmt välkommen och vi hade så trevligt mitt bland amning, blöjbyten och alla presenter som de överösts med. Både lördagen och söndagen inbjöd till promenader med barnvagnen, bl.a. till den närbelägna marknaden. När jag strövade runt där mitt i söndagskommersen kände jag att jag verkligen trivdes. Det gick upp för mig att Bryssel är en stad som jag skulle kunna tänka mitt att bo i, faktiskt.

Inställd fredagsresa

På väg till jobb fick jag hitta en ny väg för att ta mig in till kontoret. Jag brukar gå genom garaget men nu var denna väg mer eller mindre oåtkomlig eftersom en nyasfalterad väg hade öppnats och de provisoriska vägarna runt omkring hade lagts om. Man tänker mest på bilarna här när man bygger, mindre på fotgängarna och cyklisterna låtsas man inte om att de finns överhuvudtaget. Jag fick gå in genom den vanliga ingången som alla andra.

Fredag betyder egentligen att jag ska hoppa på flyget kl. 17.25 till Köpenhamn som jag gör varje vecka. Så icke idag dock. Eftersom familjen kommer ner och hälsar på nästa vecka ska jag stanna på kontinenten denna helgen och passa på (som det heter) att besöka vänner i Bryssel som har fött barn, öppnat café och annat betydelsefullt. Jag har tvekat länge inför detta beslut eftersom det innebär att barnen inte träffar mig på elva dagar. Nu blev det så och i dagsläget känns det rätt. De vänner jag ska träffa har jag ju dessutom inte sett på flera år... Jag får nöja mig med att kolla in fotona på barnen som står prydligt uppställda på mitt skrivbord i ekramar från Ikea och hoppas att barnen får en kul helg utan mig. Efter noga övervägande har jag i alla fall bestämt mig för att ha en kul helg i Bryssel.

Kvällsarbete

Klockan är över 20.00 och jag sitter fortfarande på jobb. Det är ännu mer tragiskt eftersom jag tackade nej till en jazzkväll med middag för att arbeta lite längre idag. Istället för att spisa jazz hamnade jag emellertid i en mycket intressant juridisk diskussion med en kollega, vilket till viss del kompenserade den uteblivna utekvällen. Trots detta är dax att dra hem och sätta på TV:n. Förutom lokalkanaler där de pratar luxemburgiska bjuds det amerikanska serier dubbade till franska eller tyska, härligt!

Välkomna!

Jag åkte till Luxemburg för ungefär en och en halv månad sedan. Syftet är att vidareutveckla mina kunskaper och föra med mig kunskap hem till min svenska arbetsgivare. Det låter fint och ambitiöst och det ligger säkert en hel del i det också. Men jag måste erkänna att det inte är min ledstjärna alla stunder under dagen. Det händer faktiskt att jag istället förundras över hissrutinerna här i den enorma byggnad där jag är inhyst, att jag undrar över vikten av vaktmästarens arbete, att jag funderar över hur många byggnadsarbetare som EU:s institutioner lyckas hålla sysselsatta och att jag ibland skänker barnen i Malmö en tanke. Men i en värld där man arbetar till sent på kvällen utan några lagstadgade fikapauser kanske det trots allt är okej med några tankepauser, eller är det bara jag som inte är en robot här? Oavsett så händer det en del tänkvärda saker när mina dagar flyter på, t.ex. på bron som går mellan den enorma byggnaden där jag jobbar och mina 30 kvadratmeter möblerade bostadsyta och på den långa promenaden till lunchen varje dag, eller när jag ska köpa kvällsmat på kvarterets kebabställe, eller när... Välkommen att titta in.