Pension

Idag fyller min far 65 år. I Ystads och Trelleborgs allehanda var det en fin artikel om hans liv och leverne fram till idag och även om vad som komma skall. Närmare bestämt studier i italienska. Han kan redan prata italienska, liksom flera andra språk, men enligt honom själv inte på en tillräcklig nivå. När han har läst i tre terminer tänker han sätta sig på sin scooter och åka ner till stöveln och prata med lokalbefolkningen. För att fira det hela har vi haft hela tjocka släkten, med några få undantag, på en fet långlunch hemma hos oss. Jag tillredde för första gången i mitt liv en lammstek med ben och den blev faktiskt riktigt saftig och smaskig. Det var ju kul eftersom min far hade önskat precis det.

Nu ska vi snart spela spel. Någon gång tidigt nästa år ska jag försöka skriva något vettigt igen. Just nu är det semester, eller pension eller nått.

Mellandagar

Jag var inte uppe så sent som jag brukar på lillejulafton. Detta berodde säkert på ett flertal från varandra icke definierbara faktorer, men de två som går att peka på var för det första att jag var uppe väldigt sent den 22 december istället och att svägerskan/svågern fixade julgodiset i år. I övrigt blev det mesta som vanligt. Tomten kom, vi hade mycket julmat, ingen Kalle Anka och alla fick klappar. Nya inslag var närvaron av min svåger och min bror. Att jag tittade på Karl Bertil Johnssons julafton (vilket berodde på min brors närvaro) och att tomten var mer onykter än vanligt hörde till de nyare inslagen. Tomten ville hellre bli bjuden på snaps än gröt. När grannpojken som är jämngammal med min äldsta son kom förbi igår var de båda två rörande överens om att det inte var den riktiga tomten som hade kommit till dem. Han var utklädd. Grannpojken visste dessutom vem det var som hade klätt ut sig. Antingen är barnen inte så lättlurade längre eller är tomtarna av sämre kaliber nuförtiden.

Mellandagar är en adekvat beskrivning över vad som händer i mitt liv just nu. Vi hasar oss upp efter nio varje morgon och har med nöd och näppe fått fram frukosten innan klockan slagit tio. Idag var första gången vi var ute en stund sedan julafton och denna fromma familjeutflykt till en lekplats förbyttes snabbt mot kalla fingrar och barn som inte ville klättra mer. Å andra sidan inbjöd detta till en brasa och varm choklad när vi kom hem. När vi satt där med varsin mugg varm choklad (en visp med grädde på för yngsta sonen), var idyllen ett faktum. Men nu är det snart slut på mellandagslatandet. Jag ska förbereda en middag för 17 personer då min fader uppnår pensionsåldern om två dagar och sen kommer ju nyår. Dags att börja slå i kokböcker.

Julstök

Ungarna sitter spikade i soffan framför en tecknad film om robotar och jag ska försöka få huset i skick för att fira jul här i övermorgon. Jag har inte riktigt kontroll över situationen än och det gillar jag inte. Jag tror att alla julklappar är inhandlade och att jag vet ungefär vilken mat vi fattas, men jag är inte säker. Enligt den tradition jag är uppvuxen med, vilken jag i vuxen ålder själv har anammat, viker man lillejulafton åt att pynta och klä granen. Jag brukar vara uppe väldigt sent och varje år tänker jag att jag måste göra mer innan. Nu har jag tagit det osedvanligt lugnt både i lördags och söndags och har därför väldigt mycket att göra idag för att det bara ska återstå pynt till imorgon. Egentligen har jag nog redan gett upp att jag ska hinna. Men jag ska tillfället i akt när barnen är upptagna en stund att sätta igång med lite städning och eventuellt något kolakok.

Luxemburg känns långt borta, även om jag blev påmind av ett sms från min nyvunne belgisk-svenska vän som återvänt till Bryssel för att fortsätta sitt liv där på samma sätt som jag återvänt till Malmö. Det är inte tänkt att bloggen ska dö än, men så här två dagar innan julafton kommer inga stora beslut att fattas. Jag får fundera på ett eventuellt nambyte och inriktning under jullovet. Jag börjar inte jobba förrän den 12:e januari. Lämna gärna tips om vad ni vill läsa om. Vare sig ni vill det eller ej tror jag det kommer att bli en del EU snack framöver, så jag varnar för detta.

Resan

8.30 kom ägaren till lägenheten med andan i halsen. Jag hade förväntat mig en liten genomgång av lägenheten, eventuellt någon kommentar till städningen eller någon annan formalitet. Det blev något helt annat. Ägaren var mycket stressad. Han hade på eget initiativ lovat att köra mig till flygplatsen. Då det var över en och en halv timme kvar tills flyget skulle gå var jag inte det minsta stressad eller orolig. Ägaren rusade in och ryckte åt sig mina väskor. Jag ställer dessa i hissen, nu kör vi, sa han. Han ville knappt ta emot mina nycklar som jag så fint radat upp på matbordet och ägnade inte lägenhetens skick någon tid alls. Jag tog på mig skor och ytterkläder samtidigt som jag försökte förklara att jag inte alls var i tidsnöd, tvärtom.

Bilresan fortsatte i samma stil. Jag försäkrade honom om att jag inte hade bråttom och att vi kunde reglera de sista sakerna vid flygplatsen. Hans förklaringar var otydliga och jag förstod aldrig om han var stressad för att han själv skulle iväg på något eller om det var för att parkeringsmöjligheterna vid flygplatsen var begränsade. Inget tycktes kunna stoppa honom. Han ville betala tillbaka min deponeringsavgift i kontanter. 1 800 euro. Det var inte läge att börja prata om internetbetalningar. Samtidigt som han försökte styra bilen över bron, vilken jag nyttjat i fyra månader för att ta mig fram och tillbaka till jobb, hivade han upp sedlar ur sin plånbok. Han hade inte riktigt kontroll över bilen som gled fram och tillbaka över de tre körfälten samtidigt som han räknade pengar. 100 och 200 euro-sedlarna började flyga runt i bilen och ner på golvet. Jag fick kontrollräkna summan tre gånger för att vara säker på att jag varken fått för lite eller för mycket samtidigt som jag funderade på om tullen skulle ha någon åsikt om det hela. Väl framme vid flygplatsen fick vi ta en extra tur runt terminalen eftersom det första parkeringsförsöket misslyckades. Andra försöket slutade med att vi blockerade bussens framfart, men eftersom han var så snabb med att få ut mina väskor gjorde det inte så mycket.

Efter den något uppjagade bilturen, man kunde trott att det var frågan om en biljakt, hade jag både gott om tid och pengar att lägga i tax free-shopen. Med omsorg valde jag champagnen till nyår och sen skickade jag julhälsningar via sms innan jag stegade ombord på planet för sista gången. Väl hemma känns allt som vanligt, kanske är det det som är det konstigaste.

Sista brevet hem

Sitter i en tom byggnad och har sagt farväl till alla. Det har varit en härlig och en jobbig dag. Det tar på krafterna att ta farväl. Tillsammans med kollegorna åt jag fantastisk trerätters jullunch. De flesta har nu gett sig iväg åt olika håll i världen för att träffa släkt och vänner, fira jul och åka skidor. Skrivbordet är tömt på pärmar, fotona på barnen hopplockade och pappershögarna slängda. Två av mina kollegor stryker fortfarande omkring men de verkar också vara på språng. Jag har varit duktig och fyllt i den administrativa blankett som man måste lämna in när man slutar. Den intygar att jag inte har stulit några böcker i biblioteket, att jag inte ringt privatsamtal på min telefon utan att betala för mig och att jag lämnat tillbaka mitt passerkort. Utan att någon faktiskt har bett mig om det har jag dessutom helt frivilligt lämnat tillbaka nyckeln till mitt kontor.

Nu återstår det slutstädning av min lägenhet, packning och lite TV-tittande. Jag har ingen aning om vad de sänder ikväll. Brukar stå i kön till incheckningen så här dags om fredagarna. Nu har jag skjutit det framför mig några timmar tills imorgon bitti. Det ska bli spännande och se om ägaren till lägenheten betalar tillbaka den skyhöga deponeringsavgiften som jag erlagt för att få bo i lägenheten. Han ska komma kl. 8.00 imorgon och har erbjudit sig att göra en överföring till mitt bankkonto när jag har gett honom nycklarna till lägenheten. Jag står beredd med mitt IBAN nummer i högsta hugg.

Vänner och champagne

Igår kväll var jag ute tillsammans med mina nyblivna vänner och drack champagne. Idag har jag tagit farväl av mina kollegor med en flaska champagne, den var jättegod. Som avskedspresent fick jag en roman av Eric-Emmanuel Schmitt och en särskild sorts choklad som ofta har förekommit på kontoret. Jag kommer att äta denna med stor andakt om jag någonsin vågar äta upp den. Dessutom har jag fått en stor väggkalender på vilken alla har skrivit sina namn vid sina födelsedagar. Kalendern ska jag hänga upp på mitt kontor i Malmö och när någon fyller år ska jag skicka ett e-mail. En av mina kollegor har sagt att hon kommer och hälsar på redan nästa år då hon har vägarna förbi Malmö.

Det jag inte riktigt tänkte på innan jag åkte hit var att jag skulle komma att träffa nya vänner. Förutom den professionella erfarenheten har jag ju skapat ett känslomässigt band med Luxemburg. Det är ju ofrånkomligt men naiv likt ett barn har jag inte insett det förrän idag. Jag har blivit bjuden på bröllop, folk vill komma till Sverige och hälsa på, jag har lust att åka tillbaka, kontaktuppgifter utbyts.

Imorgon åker jag till jobbet för sista gången. Det känns konstigt. Samtidigt längtar jag efter ett normalt liv i Malmö. Fast just precis i denna stund vill jag bara sitta här, i denna enorma byggnad med alla normala och onormala människor från när och fjärran och insupa atmosfären. Jag tror att det dröjer ganska länge innan jag får chansen att arbeta i en liknande miljö och idag ska jag suga på karamellen extra länge.

Historens vingslag

Idag har jag besökt Europaparlamentets äldsta byggnad här i Luxemburg. Den innehåller den första plenisalen som byggdes för att användas av parlamentet då sammarbetet ännu bestod av sex medlemsländer. Det var en stark upplevelse. Den fantastiska 60-tals designen var helt intakt och jag kunde se alla gubbar som jag sett på foton från EG:s tidiga epok framför mig. De sex ynka översättningsbåsen bakom minimala glasrutor syntes knappt där de smälte in i väggarna. Det var gott om plats för besökare uppe på läktarna. Salen kan inte användas idag då den är för liten. Den utgör ett historiskt monument men dess framtid är oviss.

Även i de ursprungliga medlemsstaterna, vilka grundade EG som ett fredsprojekt, har opinionen kring EU förändrats i takt med att generationen som minns kriget håller på att försvinna. Irland är fortfarande mot Lissabonfördraget. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända med EU framöver. Jag både hoppas och tror att både den gamla plenisalen och EU har en blomstrande tid med stora utvecklingsmöjligheter framför sig. Kanske har jag fel. Den som lever får se.

Kebabstället

I kvarteret där jag bor ligger ett ganska nyöppnat kebabhak. När jag anlände till Luxemburg i september hade de precis slagit upp portarna och var ytterst vänliga mot alla kunder, på gränsen till osmakligt inställsamma. Två gånger har jag fått gratis turkisk dricka med mig. Jag har gått dit regelbundet och kebaben är god. Det är främst två män som står bakom disken och slänger ihop kebaber och hanterar fritösen. Den ene är väldigt pratsam och hinner ställa tusentals frågor samtidigt som han lassar in sallad, kött och vit sås i brödet. Redan vid mitt andra besök lyckades han få reda på att jag hade familj med barn i Sverige och att jag veckopendlade. Detta gjorde honom djupt orolig. Han veckade pannan och ändrade tonläge. Hur ska det gå sa han eftertänksamt. Det var ju inte bra för familjen det här. Oj, oj, oj. Han malde på om detta så till den milda grad att jag undrade om han var före detta socialarbetare som nu sadlat om och öppnat restaurang. "En kebab, javisst! Lite familjerådgivning medan ni väntar?"

Jag kom till slut därifrån och trots att jag inte är intresserad av någon rådgivning har jag sedan troget återkommit. Numera brukar jag kommentera de turkiska TV-serierna som rullar på dumburken för att på så sätt leda samtalet mot något som inte handlar om mig. Jag brukar också till deras stora förtjusning försöka uttala namnet på den turkiska läskeblask som jag alltid köper. Detta gillar de särskilt mycket och hade de inte varit så snabba med att fixa fram käket hade jag förmodligen hunnit lära mig lite turkiska under alla mina besök. Jag har inte varit där denna vecka, igår slutade det med en fantastisk Chicken tikka masala i en annan del av stan, och måste gå dit och ta farväl innan veckan är slut. De blir säkert glada att höra att jag nu åker hem till min familj för gott.

Förutfattade meningar

Nu har "julveckan" börjat på allvar. Jag kommer precis från veckans första julmottagning som ordnades av den finska och den irländska domaren. Det var mycket trevligt. Den irländska domaren iklädde sig ett blått förkläde med ett emblem bestående av stjärnor formade i en rund ring. Därefter började han servera irish coffee med stor inlevelse. Vi var alla rörande ense om att detta var ett förträffligt och på alla sätt passande initiativ. Jag efterfrågade baileys men detta fanns tyvärr inte att tillgå. Efter att ha samtalat med ett okänt antal personer om var de skulle fira jul, huruvida de köpt årets julklappar än, hur länge de skulle vara borta över jullovet, hur många snittar de ätit och om de provat irish coffeen eller ej, tackade jag för mig och återgick till mitt kontor. De flesta börjar nu dra sig hemåt och jag tvekar mellan att riva av ett ordentligt arbetspass till (jag avstod från irish coffeen) eller gå hem och börja städa, jag ska ju trots allt lämna lägenheten på lördag.

På EG-domstolens julkort står det inte god jul. Det står god helg. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, men det är ju trots allt ett ganska inskränkt synsätt att förutsätta att alla firar jul. Inte sällan förutsätts att saker och ting är på ett visst sätt. Sydsvenskan har i helgen rapporterat om brister i hur asylsökande kvinnor utreds av Migrationsverket. Upprättade riktlinjer följs inte alltid, vilket är djupt beklagligt. Mycket bottnar säkert i just förutfattade meningar. Ofta är det mannen i familjen som har de primära asylskälen. Då är det ännu viktigare att inte glömma bort att utreda även kvinnan och eventuella andra släktingar och barn om deras individuella asylskäl. För en asylsökande kan det vara mycket svårt att berätta spontant om vad som hänt. Om ingen frågar tror man kanske att det man eventuellt har att berätta är oviktigt. De kvinnor som blivit våldtagna vill ofta inte berätta detta för sin man, varför det dessutom krävs att kvinnan får tala enskilt med sin utredare. Alla är vi individer och bör respekteras och bemötas som individer. Jag tror inte att utredarna på Migrationsverket avsiktligt visar mindre intresse för kvinnornas asylskäl. Men jag tror att det mycket ofta sker oavsiktligt. Det är svårt att frigöra sig från sina förutfattade meningar, vilka vi alla bär på i olika omfattning och grad. Men man måste försöka.

Jag samtalade tidigare idag med en man och jag frågade honom om han hade några barn. När jag senare fick reda på att han var homosexuell undrade jag i mitt stilla sinne om jag skulle ha ställt samma fråga om jag hade vetat att han var homosexuell. Förmodligen inte. Jag blir ofta irriterad när personer förutsätter att jag, utifrån ålder, kön, sysselsättning eller familjesituation ska bete mig på ett visst sätt. Om man avviker lite från de livsval andra förutsätter att man ska göra väcker det förvåning. Det räcker med lite. Jag hoppas i alla fall att hösten i Luxemburg har hjälpt mig ytterligare något att försöka se på andra människor med öppna ögon. Att umgås med andra kulturer tror jag är en bra metod och även om Europa är tämligen homogent ur ett globalt perspektiv är det bättre än inget försök alls. Att till exempel ta till sig irländska dryckesvanor känns därför i sammanhanget helt adekvat.

Sista resan ner

Satt i morse på flyget för sista gången på sträckan CPH-LUX. Jag har haft en härlig tredagarshelg i Malmö. Tiden här håller på att rinna ut för mig och det är många tankar som går genom huvudet när man reser ner sista gången. Resan i sig bjöd inte på några nyheter. Jag satt bredvid samme man på flyget som vid en tidigare resa i höst. Planet var i princip fullt och vi var fem kvinnor ombord, flygvärdinnan borträknad. När jag kom fram, i tid, stod stadsbussen och väntade precis som vanligt utanför den ganska nybyggda flygplatsterminalen, som julen till ära är dekorerad i tusentals lysande lampor. Framför entren står en smal och hög julgran klädd i blåa ljus. Den syns på långt håll när man anländer med stadsbussen.

Det har hänt en del spännande saker på EG-rättens område den senaste tiden. Bland annat kom Lavalutredningen med sitt betänkande förra veckan. När tiden tillåter ska jag repportera mer om detta och om annat såklart. Nu ska jag ta mig an min sista arbetsvecka vilken bjuder på mycket spännande såväl vad gäller arbetsuppgifter som julreceptioner och avskedsfester.

Lucia

Idag är det lucia, men vi firade som ni vet redan igår med sång, eller nått, på dagis. Ingen av mina barn ville delta i tåget. Äldsta sonen vägrade ta på sig några stjärngosseattiraljer överhuvudtaget och stod med oss föräldrar. Fast detta har inte hindrat honom från att springa runt hemma med dumstruten hela dagen. Yngsta sonen, som i och för sig såg ut som en stjärngosse, rymde från tåget innan de ens börjat och irrade omkring och letade efter sina föräldrar. All publik gjorde honom lite perplex och han stod därför mest och såg vilsen ut. Sen kom tåget och det gillade han inte alls. Han stod och surade och tittade rakt in i väggen. Däremot sjöng äldsta sonen där han stod med mig bland publiken. Alltid ett framsteg. När jag påpekade detta sa han att ingen kunde höra honom, därför kunde han sjunga. Måste jobba lite på verklighetsuppfattningen där.

Strax efter åtta var allt över och pepparkakorna redan uppätna. Andra föräldrar suckade avundsjukt när jag tog farväl av dagispersonalen och sa att jag tog med mig barnen hem. Det kändes gött såklart. Sen kavlade jag ut pepparkaksdegar och barnen tryckte grisar och dinosaurier (senaste forskningsrönen hävdar att det fanns en liten dino i stallet i Betlehem... har ni missat det?). Efter många timmars arbete stod även pepparkakshuset klart. Det blev ett i klassisk stil, dekorerat med non-stop. Äldsta sonen ville göra en buss som ifjol, men när det gäller jultraditioner är jag stenhård. Inte likadant "hus" två år i rad. Jag berättade för honom att när han är stor nog att göra ett hus själv får han bestämma utformningen. Han verkade acceptera detta. Hård men rättvis.

Lussevaka

På lunchen var jag på Auchan och inhandlade choklad till förskolepersonalen. Denna samt lite presenter ska delas ut imorgon. Hur det hela egentligen ska gå till kan man ju dock undra då det ska ske utomhus. Jag hoppas att vi har hunnit gå in när det blir dags för presentutdelning och pepparkaksförtäring.

Jag ser verkligen fram emot att åka till dagis och titta på luciafirandet. Som för de flesta föräldrar är det en stor händelse när ens barn ska framföra sånger. För mig är det extra kul eftersom det var längesedan jag var på dagis och så får jag en långhelg på köpet. Föräldrar och släktingar brukar sitta med tindrande ögon och kameror i högsta hugg. En del barn sjunger högt och tydligt medan andra gråter. Mina barn gör väl något mittemellan. Något motvilligt brukar de gå med i luciatåget men de sjunger inte. Yngsta sonen har dock börjat ge prov på sångtalanger den sista tiden så kanske att han kommer att stå för årets underhållning. Jag är naturligtvis spänd av förväntan. Äldsta sonen har däremot tydligt deklarerat att han inte tänker sjunga. Han kan sjunga hemma men har aldrig velat sjunga i andra sammanhang. Kanske har han ärvt min komplexa inställning till sångframföranden, tyvärr. Det hade varit bättre om han tagit efter sambon i det avseendet.

Enligt den senaste informationen på Luxemburgs flygplats webbsida ska flyget till Köpenhamn avgå enligt tidtabellen kl. 20.15. Jag håller tummarna för att jag slipper några obehagliga överraskningar fram till dess, att jag får chansen att en nästsista gång stoppa i mig de två smörrebröd som alltid serveras, och att jag får se mina barn "sjunga" imorgon bitti. Det är mycket som ska klaffa, men jag hoppas på det bästa.

Vanor och ovanor

Imorse höll jag nästan på att försova mig, förmodligen för att jag satt uppe och tittade på TV alldeles för sent igår kväll. Jag gjorde misstaget att slå på TV:n efter att jag kom hem från den väldigt trevliga middagen. Det skulle jag inte ha gjort. Jag tittade på dåliga dubbade amerikanska serier utan varken mening eller innehåll. Tyvärr har jag inte riktigt klarat av att behålla min vanliga rytm sedan jag kom till Luxemburg och jag går därför inte upp så tidigt längre. Det är lätt hänt att man gör precis som alla andra. Kalla det grupptryck, kalla det anpassning, kalla det vad du vill. Jag tror att människan har ett inbyggt motstånd mot sådant som är annorlunda. Ofta vill vi göra precis som alla andra och vara som alla andra. Även om jag personligen inte tror att jag tillhör den kategorin människor, jag vill gärna tro att jag kan vara annorlunda, så är jag säkert precis som alla andra. Det är bara att gilla läget. Om mina morgonrutiner verkligen har sådana bakomliggande och djuplodande orsaker kan man ju undra, men varför inte. Om ca en månad är det dags att återuppta min svenska rytm då jag återgår till min svenska arbetsplats, dagishämtning och lämning och ett, enligt svenska förhållanden, normalt liv. Jag har jullovet på mig att anpassa mig till de tidiga morgnar och tidiga kvällar som detta kommer att innebära. Mina sista dagar i Luxemburg ska jag därför passa på att utnyttja möjligheten att stanna uppe sent om kvällarna och sova länge på morgnarna. Jag har ingen tid att förlora, bäst att sätta igång meddetsamma. Om inget annat så för att visa sympati med stackarna på Nobelfesten.

Hissrutiner

Idag var det andra gången sedan jag kom hit som en man gick ut ur hissen före mig. Otyget att alltid låta en kvinna gå först ut kallas artighet och är något jag svårligen har accepterat. Till och med min svenska kollega låter mig gå ut före honom, men han gör det bara för att provocera mig, och av just den anledningen säger jag inget.

Jag har redan utkämpat den här striden för flera år sedan i Strasbourg och har därför inte brytt mig om att ladda om geväret när jag upptäckte att samma rutiner tillämpas i Luxemburg. Jag arbetade tidigare för en finsk chef som naturligtvis inte vållade några problem för mig personligen då vi var av samma uppfattning. De båda mellancheferna, en brittisk och en portugisisk man, hade dessvärre inte samma uppfattning som jag. För att kartlägga rutiner och vanor intog jag ganska länge rollen som observatör. Det var tydligt att nästan alla mina manliga kollegor, särskilt portugisen, inte lämnade hissen före en kvinna. Detta fick ofta absurda konsekvenser när det var mycket folk och då kvinnorna stod längst bak (vilket de ofta gjorde eftersom männen låtit dem gå in först i hissen). Min brittiska chef, som hade vissa problem med sin självständighet i förhållande till högsta chefen, utgjorde lite av ett särfall då han slets mellan traditionen att låta kvinnorna gå före och att följa chefens exempel. Han hade således utarbetat en teknik där han strök längs med väggen av hissen för att lämna tillräckligt med plats åt andra att passera samtidigt som han själv kunde följa efter chefen ut ur hissen. Likt en John Cleese-variant av Silly walks bjöd han på daglig underhållning. Han lyckades i alla fall ta sig ut ur hissen även om någon kvinna stod inklämd längst bak. Med portugisen var det annorlunda.

En dag hade jag så bestämt mig för att gå från rollen som observatör till aktör. Jag slutade helt enkelt med att gå ut ur hissen först. Min uppfattning är att den som står närmst dörren går ut först och jag tyckte att tiden var mogen för en sådan tillämpning. Då detta manér redan brukades av högsta chefen var det inte särskilt revolutionerande tyckte jag. Ack, så fel jag hade. Kaos utbröt. Ingen gick ut ur hissen, dörrarna stängdes, alla stod kvar och folk blev oroliga. Stora diskussioner utbröt. Varför detta drastiska trendbrott? Jag hade gärna tagit diskussionen men det var tyvärr omöjligt att hitta en gemensam plattform som var tillräckligt stor för att ens försöka. I alla fall, efter ungefär en vecka avbröt jag experimentet, lugnet återkom och alla pustade ut. Jag var till viss del besviken över att ha kapitulerat, men med tanke på de enorma följderna, vilka jag inte riktigt kunde förutse, tror jag inte att mina kollegor hade klarat en längre krigsföring. Kanske inte jag heller.

En helt annan brittisk före detta kollega kommer till Luxemburg ikväll. Vi är helt på samma nivå vad gäller hissrutiner och det ska bli riktigt roligt att träffa honom. Senast vi sågs var på hans bröllop och det var mer än två år sedan. Detta inbjuder naturligtvis till samtal om vad som hänt sedan sist, skvaller om gamla kollegor och kanske till och med om hissrutiner.

Julfest

Det är stor julfest för personalen här på domstolen idag. Jag har dock lämnat festen till förmån för lite sömn som jag är i behov av. Med 2000 anställda blir det inte så personligt, även om det är fint ordnat med buffe och lite dansmöjligheter. Den stora behållningen var att vi kunde gå runt och titta på de helt nya och magnifika förhandlingssalarna, vilka snart ska tas i bruk. Invigningen i torsdags hölls i den stora salen med plats för 280 åskådare och 40 domare. Ett modernt och konstnärligt mästerverk i guld och trä med enorma stycken av gul metall som hänger ner från det höga taket. I de mindre salarna pryds väggar och tak i passagen in i salarna av små tättsittande bitar av grå metall. I taken hänger en kristallkrona. Jag som inte riktigt förstått byggnadens tjusning och omfattning tidigare måste nu ändra uppfattning. Det är både häftigt, snyggt och spektakulärt. Fast korridoren utanför mitt rum är fortfarande lång och kal. Godnatt!

Nästan i tid

Efter en ganska tidig morgon kom flyget fram nästan i tid idag. I Luxemburg är det sol och dimma på samma gång på något konstigt sätt. Det känns som om det är vackert väder och jag ska nog gå ut och fotografera lite på lunchen. På flyget försökte jag läsa min nyköpta bok av Le Clézio. Det var svårt. Inte bara för att den är skriven på franska, och inte den lättaste franska heller, utan snarare för att det satt tre störiga män framför mig som oavbrutet samtalade med höga röster. Jag ville nästan säga till dem att alla vi andra på flyget är faktiskt inte intresserade av vad ni ska göra i Luxemburg, vilket företag ni ska träffa, vad presentationen ska innehålla och om pengar ska skickas till Schweiz eller inte. Arroganta typer var det till på köpet. Mannen bredvid mig sov, eller försökte sova, hela resan. Till slut gjorde jag detsamma, det blev trots allt inte så många timmars sömn inatt. Nu har jag fått ett mer lättsmält boktips av min franska kollega, en bok hon ska ta med sig imorgon. Le Clézio tyckte hon var lite för svår, och hon har ju franska som modersmål. Det är lite som när jag och min sambo gjorde vår första gemensamma resa tillsammans och åkte till Prag. Då köpte jag Kafkas Förvandlingen på originalspråket tyska. Jag minns att min far utvärderade mitt val genom att påpeka att Kafka kunde man ju inte förstå ens på svenska. Detta leder mig till att tro att jag kanske ska införskaffa Le Clézio på svenska istället, och när jag läst boken på svenska så kan jag ta mig an den franska upplagan. Det är precis så jag går till väga när jag ska läsa en dom från EG-domstolen, så det är ett beprövat koncept.

Julklappar

Helgen har bjudit på glöggparty med hetsig julklappslek, en tidig jullunch med tjocka släkten och lite julstök. Jag tror att alla julklappar är inhandlade. I morse däremot, var inga klappar inhandlade till dagispersonalen, vilket fick vissa konsekvenser för mig och sambon under dagen. På våra barns dagis bjuder nämligen traditionen att presenter överlämnas till personalen på lucia då alla föräldrar har hasat sig iväg till förskolan tidigt på morgonen för att beskåda sina barn sjunga luciasånger, ja om barnen inte gråter vill säga. I år ska spektaklet till och med ske utomhus. Nu råkar vår ena son vara i princip äldst på sin avdelning och jag kände därför att vi kanske borde ta lite ansvar. Klockan 11.00 idag armbågade jag mig därför fram på Mobilia för att i rask takt göra några lämpliga inköp innan jullunchen startade. Sent nu på kvällen körde sambon iväg för att skriva ut lappar till alla föräldrarna, vilka vi förväntar oss ska bidra till presenterna. Medan jag packade in presenter klippte sambon lappar och la i kuvert som ska delas ut imorgon. Lite choklad från kontinenten ska jag dessutom fixa innan flyget på torsdag är det tänkt. Fattas väl bara att flyget blir inställt och jag sitter fast med sex chokladaskar i Luxemburg medan mina barn sjunger luciasånger som jag inte kan lyssna på. Allt hänger på SAS, det känns inte helt betryggande.

Dödshjälp för monarkin

Idag invigs den nya byggnaden på min arbetsplats. 600 prominenta gäster har bjudits in och det är såklart en massa ståhej. Invigningen ska avnjutas i de nya salarna med tal och musik och i sällskap av inga mindre än storhertigen, storhertiginnan och arvstorhertigen av Luxemburg. Eftersom vintern har slagit till med snö i flera dagar nu, i kombination med att termometern envist visar strax över nollstrecket, ligger det en brun slasksörja överallt. Det är om möjligt ännu gråare än vanligt ute och den nya byggnaden klarar uppenbarligen inte de blöta påfrestningarna varför det står plasthinkar överallt som tar emot vattendroppar som sipprar in genom taket. Hur de ska undvika att leda storhertigen förbi plasthinkarna får vi väl se i eftermiddag.

Storhertigen har ställt till stor skandal i Luxemburg då han nyligen vägrat att skriva under en lag om dödshjälp som röstats igenom i parlamentet. Nu förs diskussioner om att ändra konstitutionen. Detta ämne diskuterades livligt igår på restaurangen. Vi vände och vred på alla möjliga stater och system med kungar och presidenter, men i slutändan tror jag inte att vi kom fram till något särskilt. Jag försökte vara så diplomatisk som möjligt och inte provocera alltför mycket med tanke på att det fanns personer i sällskapet som jag inte kände och som jag inte var säker på skulle klara det. Det som förvånade mig mest var nog att ingen verkade tycka det var särskilt konstigt med monarkier. Om kungen var korkad hade han ju alltid en stab med smarta rådgivare, var ett argument som jag personligen inte fann övertygande. Hur det nu blir med konstitutionen i Luxemburg får vi väl se. Det roliga i sammanhanget, tycker jag, är ju att storhertigen genom sitt agerande har skrivit under sin egen dödsattest som statschef i dess nuvarande form. Jag tycker i alla fall att hans ståndpunkt rimmar väl med Luxemburgs nationella valspråk "Vi vill förbli det vi är". Då är nog faktiskt Carl Gustafs valspråk något mer tilltalande.

Den intressanta frågan om dödshjälp har varit på tapeten även i Sverige efter några artiklar i Svenska Dagbladet. Bl.a. har biskop Anders Arborelius försvarat åsikten att dödshjälp är inget för Sverige. I en ovetenskaplig undersökning på Svenska Dagbladets websajt har 71 % av läsarna uttalat sig positiva till dödshjälp. Intressant tycker jag. Att själv få välja att dö under värdiga former som t.ex. i Schweiz är också intressant och värt att reflektera över. Att hindra en vuxen människa från ett sådant beslut är på ett sätt en orättfärdigad omyndigförklaring. Jag tror inte att Sverige är riktigt mogen för en lag om dödshjälp än, men det är nog bara en tidsfråga. Om Carl Gustaf haft möjlighet att vägra skriva under en lag om dödshjälp, hade han då gjort det?

Mera snö

Det blev ingen pizza igår. Det hela slutade med att jag gick hem själv och åt spagetti med röd pesto och färdigriven parmesan på burk. Detta avnjöts i fåtöljen i sällskap av tysk dramaromantik på TV:n. Filmen var inte dålig direkt men den hängde inte riktigt ihop. Jag missade ungefär en minut av filmen när jag efter en reklampaus hängde upp tvätt i badrummet. Under denna minut hade två personer förvandlats från värsta ovänner till ett kärlekspar. Nu var det inte så att jag inte förstått att det skulle hände, det kom bara lite plötsligt när filmen fram till dess enbart betått av scener där de sagt till varandra "Vi har inget att prata om, gå iväg".

I morse kände jag mig hemma. Inte för att vi hade något åsknedslag i krokarna men på grund av vädret. Det snöar och töar på samma gång. Brunt slask täcker gångbanor och vägar och hälften av kollegorna sitter fast i trafikstockningar längs vägarna. I min svenska ignorans har jag inte tagit hit mina vinterskor, trodde verkligen inte det behövdes. Men, de hade varit bra att ha idag. Det som gör att jag förstår att jag inte är hemma är att folk går omkring med paraply, på grund av snön alltså. Bizarre.

Never ending story

Jag har idag samtalat med den högt uppsatte person som kom med direktflyget igår. Han beskrev ingående vilka platser i såväl Economy extra som i Businessclass som var tomma. Han hade noterat flera stycken. Min chef har flera gånger under dagen undrat om jag ringt eller skrivit till SAS än. Nu har jag ju inte gjort det och för mig börjar det hela falla i glömska. Jag tänker mycket hellre på om jag ska gå och äta pizza eller inte ikväll. Igår blev det kebab. Jag väntar på mitt kvällssällskap som kommer vilken minut som helst och antingen slutar det med ett besök på den italienska restaurangen eller så går jag hem och äter några skorpor. Jag har ingen mjölk hemma så det är inte lönt att koka te, tyvärr. Jag måste ha mjölk när jag dricker te. Även till earl grey, min brittiska före detta kollegas stora fasa till trots. Man kan tydligen inte dricka earl grey te med mjölk i England. Nu kom mitt sällskap! Dax att gå.

SAS - Ett Skandinaviskt A-Svin

"Du hade väl inget viktigt möte?" Det är inte vad man vill höra när man precis, som enda passagerare, blivit utvald att inte få åka med det överbokade flygplanet. Att jag köpt min biljett för två månader sedan, checkat in i tid och reser varje helg intresserar tydligen inte SAS. Jag tror jag saknar såväl guldkort som rätt kön. Jag noterade att en högt uppsatt person på mitt arbete gled in i flygplanet, förbi allt motstånd som jag mötte.

Det var nog egentligen inte tänkt att jag skulle resa idag. Bussen var tidig och körde ifrån mig. Taxin som jag ringde efter lyckades precis ta mig i tid till Svågertorp, till ingen nytta visade det sig sen. Det hela gav mig dock tillfälle att se Frankfurt och det var ju ett tag sedan sist. Det var molnfritt över staden och jag kunde se hur pråmarna flöt fram på Mains och hur den lätt snötäckta Schwarzwald tornade upp sig i fjärran. Med den extra och molnfria flygtid som dagen bjöd på passade jag på att titta ut lite extra. Det var vackert. Jag hann läsa tre dagstidningar och en gratistidning. Från Frankfurt flög jag vidare till Luxemburg. En flygtur på 25 minuter. Är det lönt? De stackars flygvärdinnorna skulle dessutom hinna servera bulle och dricka. När jag fick min bulle ropade piloten i högtalaren att det var tio minuter kvar och dags att fälla upp stolsryggar, bord och stänga av all elektronisk utrustning. Till slut kom jag fram och det var då som det blev det riktigt illa. Min chef hade samtalat med sin kollega som flugit med det överbokade direktflyget. Han kunde rapportera att det var fullt med tomma platser i businessclass. C'est dégueulasse som mina kollegor uttryckte sig. Både SAS och jag måste ha förlorat på den fadäsen. Min chef uppmanade mig att skriva ett brev till SAS. Hur det nu blir med det vet jag inte. Jag har ju lite svårt att bli tillräckligt upprörd för att motivera ett brev i sådana här situationer. Fast idag har jag nog nått den där gränsen. Trots att jag inte arbetat åtta timmar ska jag nu gå hem. I sällskap med Luther som sig bör.

Och visst var det så att alla lamporna i alla adventsljusstakarna behövde bytas. Och såklart var ljusslingan för utomhusbruk trasig. Fast helgen var mysig ändå.