Pension

Idag fyller min far 65 år. I Ystads och Trelleborgs allehanda var det en fin artikel om hans liv och leverne fram till idag och även om vad som komma skall. Närmare bestämt studier i italienska. Han kan redan prata italienska, liksom flera andra språk, men enligt honom själv inte på en tillräcklig nivå. När han har läst i tre terminer tänker han sätta sig på sin scooter och åka ner till stöveln och prata med lokalbefolkningen. För att fira det hela har vi haft hela tjocka släkten, med några få undantag, på en fet långlunch hemma hos oss. Jag tillredde för första gången i mitt liv en lammstek med ben och den blev faktiskt riktigt saftig och smaskig. Det var ju kul eftersom min far hade önskat precis det.

Nu ska vi snart spela spel. Någon gång tidigt nästa år ska jag försöka skriva något vettigt igen. Just nu är det semester, eller pension eller nått.

Mellandagar

Jag var inte uppe så sent som jag brukar på lillejulafton. Detta berodde säkert på ett flertal från varandra icke definierbara faktorer, men de två som går att peka på var för det första att jag var uppe väldigt sent den 22 december istället och att svägerskan/svågern fixade julgodiset i år. I övrigt blev det mesta som vanligt. Tomten kom, vi hade mycket julmat, ingen Kalle Anka och alla fick klappar. Nya inslag var närvaron av min svåger och min bror. Att jag tittade på Karl Bertil Johnssons julafton (vilket berodde på min brors närvaro) och att tomten var mer onykter än vanligt hörde till de nyare inslagen. Tomten ville hellre bli bjuden på snaps än gröt. När grannpojken som är jämngammal med min äldsta son kom förbi igår var de båda två rörande överens om att det inte var den riktiga tomten som hade kommit till dem. Han var utklädd. Grannpojken visste dessutom vem det var som hade klätt ut sig. Antingen är barnen inte så lättlurade längre eller är tomtarna av sämre kaliber nuförtiden.

Mellandagar är en adekvat beskrivning över vad som händer i mitt liv just nu. Vi hasar oss upp efter nio varje morgon och har med nöd och näppe fått fram frukosten innan klockan slagit tio. Idag var första gången vi var ute en stund sedan julafton och denna fromma familjeutflykt till en lekplats förbyttes snabbt mot kalla fingrar och barn som inte ville klättra mer. Å andra sidan inbjöd detta till en brasa och varm choklad när vi kom hem. När vi satt där med varsin mugg varm choklad (en visp med grädde på för yngsta sonen), var idyllen ett faktum. Men nu är det snart slut på mellandagslatandet. Jag ska förbereda en middag för 17 personer då min fader uppnår pensionsåldern om två dagar och sen kommer ju nyår. Dags att börja slå i kokböcker.

Julstök

Ungarna sitter spikade i soffan framför en tecknad film om robotar och jag ska försöka få huset i skick för att fira jul här i övermorgon. Jag har inte riktigt kontroll över situationen än och det gillar jag inte. Jag tror att alla julklappar är inhandlade och att jag vet ungefär vilken mat vi fattas, men jag är inte säker. Enligt den tradition jag är uppvuxen med, vilken jag i vuxen ålder själv har anammat, viker man lillejulafton åt att pynta och klä granen. Jag brukar vara uppe väldigt sent och varje år tänker jag att jag måste göra mer innan. Nu har jag tagit det osedvanligt lugnt både i lördags och söndags och har därför väldigt mycket att göra idag för att det bara ska återstå pynt till imorgon. Egentligen har jag nog redan gett upp att jag ska hinna. Men jag ska tillfället i akt när barnen är upptagna en stund att sätta igång med lite städning och eventuellt något kolakok.

Luxemburg känns långt borta, även om jag blev påmind av ett sms från min nyvunne belgisk-svenska vän som återvänt till Bryssel för att fortsätta sitt liv där på samma sätt som jag återvänt till Malmö. Det är inte tänkt att bloggen ska dö än, men så här två dagar innan julafton kommer inga stora beslut att fattas. Jag får fundera på ett eventuellt nambyte och inriktning under jullovet. Jag börjar inte jobba förrän den 12:e januari. Lämna gärna tips om vad ni vill läsa om. Vare sig ni vill det eller ej tror jag det kommer att bli en del EU snack framöver, så jag varnar för detta.

Resan

8.30 kom ägaren till lägenheten med andan i halsen. Jag hade förväntat mig en liten genomgång av lägenheten, eventuellt någon kommentar till städningen eller någon annan formalitet. Det blev något helt annat. Ägaren var mycket stressad. Han hade på eget initiativ lovat att köra mig till flygplatsen. Då det var över en och en halv timme kvar tills flyget skulle gå var jag inte det minsta stressad eller orolig. Ägaren rusade in och ryckte åt sig mina väskor. Jag ställer dessa i hissen, nu kör vi, sa han. Han ville knappt ta emot mina nycklar som jag så fint radat upp på matbordet och ägnade inte lägenhetens skick någon tid alls. Jag tog på mig skor och ytterkläder samtidigt som jag försökte förklara att jag inte alls var i tidsnöd, tvärtom.

Bilresan fortsatte i samma stil. Jag försäkrade honom om att jag inte hade bråttom och att vi kunde reglera de sista sakerna vid flygplatsen. Hans förklaringar var otydliga och jag förstod aldrig om han var stressad för att han själv skulle iväg på något eller om det var för att parkeringsmöjligheterna vid flygplatsen var begränsade. Inget tycktes kunna stoppa honom. Han ville betala tillbaka min deponeringsavgift i kontanter. 1 800 euro. Det var inte läge att börja prata om internetbetalningar. Samtidigt som han försökte styra bilen över bron, vilken jag nyttjat i fyra månader för att ta mig fram och tillbaka till jobb, hivade han upp sedlar ur sin plånbok. Han hade inte riktigt kontroll över bilen som gled fram och tillbaka över de tre körfälten samtidigt som han räknade pengar. 100 och 200 euro-sedlarna började flyga runt i bilen och ner på golvet. Jag fick kontrollräkna summan tre gånger för att vara säker på att jag varken fått för lite eller för mycket samtidigt som jag funderade på om tullen skulle ha någon åsikt om det hela. Väl framme vid flygplatsen fick vi ta en extra tur runt terminalen eftersom det första parkeringsförsöket misslyckades. Andra försöket slutade med att vi blockerade bussens framfart, men eftersom han var så snabb med att få ut mina väskor gjorde det inte så mycket.

Efter den något uppjagade bilturen, man kunde trott att det var frågan om en biljakt, hade jag både gott om tid och pengar att lägga i tax free-shopen. Med omsorg valde jag champagnen till nyår och sen skickade jag julhälsningar via sms innan jag stegade ombord på planet för sista gången. Väl hemma känns allt som vanligt, kanske är det det som är det konstigaste.

Sista brevet hem

Sitter i en tom byggnad och har sagt farväl till alla. Det har varit en härlig och en jobbig dag. Det tar på krafterna att ta farväl. Tillsammans med kollegorna åt jag fantastisk trerätters jullunch. De flesta har nu gett sig iväg åt olika håll i världen för att träffa släkt och vänner, fira jul och åka skidor. Skrivbordet är tömt på pärmar, fotona på barnen hopplockade och pappershögarna slängda. Två av mina kollegor stryker fortfarande omkring men de verkar också vara på språng. Jag har varit duktig och fyllt i den administrativa blankett som man måste lämna in när man slutar. Den intygar att jag inte har stulit några böcker i biblioteket, att jag inte ringt privatsamtal på min telefon utan att betala för mig och att jag lämnat tillbaka mitt passerkort. Utan att någon faktiskt har bett mig om det har jag dessutom helt frivilligt lämnat tillbaka nyckeln till mitt kontor.

Nu återstår det slutstädning av min lägenhet, packning och lite TV-tittande. Jag har ingen aning om vad de sänder ikväll. Brukar stå i kön till incheckningen så här dags om fredagarna. Nu har jag skjutit det framför mig några timmar tills imorgon bitti. Det ska bli spännande och se om ägaren till lägenheten betalar tillbaka den skyhöga deponeringsavgiften som jag erlagt för att få bo i lägenheten. Han ska komma kl. 8.00 imorgon och har erbjudit sig att göra en överföring till mitt bankkonto när jag har gett honom nycklarna till lägenheten. Jag står beredd med mitt IBAN nummer i högsta hugg.

Vänner och champagne

Igår kväll var jag ute tillsammans med mina nyblivna vänner och drack champagne. Idag har jag tagit farväl av mina kollegor med en flaska champagne, den var jättegod. Som avskedspresent fick jag en roman av Eric-Emmanuel Schmitt och en särskild sorts choklad som ofta har förekommit på kontoret. Jag kommer att äta denna med stor andakt om jag någonsin vågar äta upp den. Dessutom har jag fått en stor väggkalender på vilken alla har skrivit sina namn vid sina födelsedagar. Kalendern ska jag hänga upp på mitt kontor i Malmö och när någon fyller år ska jag skicka ett e-mail. En av mina kollegor har sagt att hon kommer och hälsar på redan nästa år då hon har vägarna förbi Malmö.

Det jag inte riktigt tänkte på innan jag åkte hit var att jag skulle komma att träffa nya vänner. Förutom den professionella erfarenheten har jag ju skapat ett känslomässigt band med Luxemburg. Det är ju ofrånkomligt men naiv likt ett barn har jag inte insett det förrän idag. Jag har blivit bjuden på bröllop, folk vill komma till Sverige och hälsa på, jag har lust att åka tillbaka, kontaktuppgifter utbyts.

Imorgon åker jag till jobbet för sista gången. Det känns konstigt. Samtidigt längtar jag efter ett normalt liv i Malmö. Fast just precis i denna stund vill jag bara sitta här, i denna enorma byggnad med alla normala och onormala människor från när och fjärran och insupa atmosfären. Jag tror att det dröjer ganska länge innan jag får chansen att arbeta i en liknande miljö och idag ska jag suga på karamellen extra länge.

Historens vingslag

Idag har jag besökt Europaparlamentets äldsta byggnad här i Luxemburg. Den innehåller den första plenisalen som byggdes för att användas av parlamentet då sammarbetet ännu bestod av sex medlemsländer. Det var en stark upplevelse. Den fantastiska 60-tals designen var helt intakt och jag kunde se alla gubbar som jag sett på foton från EG:s tidiga epok framför mig. De sex ynka översättningsbåsen bakom minimala glasrutor syntes knappt där de smälte in i väggarna. Det var gott om plats för besökare uppe på läktarna. Salen kan inte användas idag då den är för liten. Den utgör ett historiskt monument men dess framtid är oviss.

Även i de ursprungliga medlemsstaterna, vilka grundade EG som ett fredsprojekt, har opinionen kring EU förändrats i takt med att generationen som minns kriget håller på att försvinna. Irland är fortfarande mot Lissabonfördraget. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända med EU framöver. Jag både hoppas och tror att både den gamla plenisalen och EU har en blomstrande tid med stora utvecklingsmöjligheter framför sig. Kanske har jag fel. Den som lever får se.

Kebabstället

I kvarteret där jag bor ligger ett ganska nyöppnat kebabhak. När jag anlände till Luxemburg i september hade de precis slagit upp portarna och var ytterst vänliga mot alla kunder, på gränsen till osmakligt inställsamma. Två gånger har jag fått gratis turkisk dricka med mig. Jag har gått dit regelbundet och kebaben är god. Det är främst två män som står bakom disken och slänger ihop kebaber och hanterar fritösen. Den ene är väldigt pratsam och hinner ställa tusentals frågor samtidigt som han lassar in sallad, kött och vit sås i brödet. Redan vid mitt andra besök lyckades han få reda på att jag hade familj med barn i Sverige och att jag veckopendlade. Detta gjorde honom djupt orolig. Han veckade pannan och ändrade tonläge. Hur ska det gå sa han eftertänksamt. Det var ju inte bra för familjen det här. Oj, oj, oj. Han malde på om detta så till den milda grad att jag undrade om han var före detta socialarbetare som nu sadlat om och öppnat restaurang. "En kebab, javisst! Lite familjerådgivning medan ni väntar?"

Jag kom till slut därifrån och trots att jag inte är intresserad av någon rådgivning har jag sedan troget återkommit. Numera brukar jag kommentera de turkiska TV-serierna som rullar på dumburken för att på så sätt leda samtalet mot något som inte handlar om mig. Jag brukar också till deras stora förtjusning försöka uttala namnet på den turkiska läskeblask som jag alltid köper. Detta gillar de särskilt mycket och hade de inte varit så snabba med att fixa fram käket hade jag förmodligen hunnit lära mig lite turkiska under alla mina besök. Jag har inte varit där denna vecka, igår slutade det med en fantastisk Chicken tikka masala i en annan del av stan, och måste gå dit och ta farväl innan veckan är slut. De blir säkert glada att höra att jag nu åker hem till min familj för gott.

Förutfattade meningar

Nu har "julveckan" börjat på allvar. Jag kommer precis från veckans första julmottagning som ordnades av den finska och den irländska domaren. Det var mycket trevligt. Den irländska domaren iklädde sig ett blått förkläde med ett emblem bestående av stjärnor formade i en rund ring. Därefter började han servera irish coffee med stor inlevelse. Vi var alla rörande ense om att detta var ett förträffligt och på alla sätt passande initiativ. Jag efterfrågade baileys men detta fanns tyvärr inte att tillgå. Efter att ha samtalat med ett okänt antal personer om var de skulle fira jul, huruvida de köpt årets julklappar än, hur länge de skulle vara borta över jullovet, hur många snittar de ätit och om de provat irish coffeen eller ej, tackade jag för mig och återgick till mitt kontor. De flesta börjar nu dra sig hemåt och jag tvekar mellan att riva av ett ordentligt arbetspass till (jag avstod från irish coffeen) eller gå hem och börja städa, jag ska ju trots allt lämna lägenheten på lördag.

På EG-domstolens julkort står det inte god jul. Det står god helg. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, men det är ju trots allt ett ganska inskränkt synsätt att förutsätta att alla firar jul. Inte sällan förutsätts att saker och ting är på ett visst sätt. Sydsvenskan har i helgen rapporterat om brister i hur asylsökande kvinnor utreds av Migrationsverket. Upprättade riktlinjer följs inte alltid, vilket är djupt beklagligt. Mycket bottnar säkert i just förutfattade meningar. Ofta är det mannen i familjen som har de primära asylskälen. Då är det ännu viktigare att inte glömma bort att utreda även kvinnan och eventuella andra släktingar och barn om deras individuella asylskäl. För en asylsökande kan det vara mycket svårt att berätta spontant om vad som hänt. Om ingen frågar tror man kanske att det man eventuellt har att berätta är oviktigt. De kvinnor som blivit våldtagna vill ofta inte berätta detta för sin man, varför det dessutom krävs att kvinnan får tala enskilt med sin utredare. Alla är vi individer och bör respekteras och bemötas som individer. Jag tror inte att utredarna på Migrationsverket avsiktligt visar mindre intresse för kvinnornas asylskäl. Men jag tror att det mycket ofta sker oavsiktligt. Det är svårt att frigöra sig från sina förutfattade meningar, vilka vi alla bär på i olika omfattning och grad. Men man måste försöka.

Jag samtalade tidigare idag med en man och jag frågade honom om han hade några barn. När jag senare fick reda på att han var homosexuell undrade jag i mitt stilla sinne om jag skulle ha ställt samma fråga om jag hade vetat att han var homosexuell. Förmodligen inte. Jag blir ofta irriterad när personer förutsätter att jag, utifrån ålder, kön, sysselsättning eller familjesituation ska bete mig på ett visst sätt. Om man avviker lite från de livsval andra förutsätter att man ska göra väcker det förvåning. Det räcker med lite. Jag hoppas i alla fall att hösten i Luxemburg har hjälpt mig ytterligare något att försöka se på andra människor med öppna ögon. Att umgås med andra kulturer tror jag är en bra metod och även om Europa är tämligen homogent ur ett globalt perspektiv är det bättre än inget försök alls. Att till exempel ta till sig irländska dryckesvanor känns därför i sammanhanget helt adekvat.

Sista resan ner

Satt i morse på flyget för sista gången på sträckan CPH-LUX. Jag har haft en härlig tredagarshelg i Malmö. Tiden här håller på att rinna ut för mig och det är många tankar som går genom huvudet när man reser ner sista gången. Resan i sig bjöd inte på några nyheter. Jag satt bredvid samme man på flyget som vid en tidigare resa i höst. Planet var i princip fullt och vi var fem kvinnor ombord, flygvärdinnan borträknad. När jag kom fram, i tid, stod stadsbussen och väntade precis som vanligt utanför den ganska nybyggda flygplatsterminalen, som julen till ära är dekorerad i tusentals lysande lampor. Framför entren står en smal och hög julgran klädd i blåa ljus. Den syns på långt håll när man anländer med stadsbussen.

Det har hänt en del spännande saker på EG-rättens område den senaste tiden. Bland annat kom Lavalutredningen med sitt betänkande förra veckan. När tiden tillåter ska jag repportera mer om detta och om annat såklart. Nu ska jag ta mig an min sista arbetsvecka vilken bjuder på mycket spännande såväl vad gäller arbetsuppgifter som julreceptioner och avskedsfester.

Lucia

Idag är det lucia, men vi firade som ni vet redan igår med sång, eller nått, på dagis. Ingen av mina barn ville delta i tåget. Äldsta sonen vägrade ta på sig några stjärngosseattiraljer överhuvudtaget och stod med oss föräldrar. Fast detta har inte hindrat honom från att springa runt hemma med dumstruten hela dagen. Yngsta sonen, som i och för sig såg ut som en stjärngosse, rymde från tåget innan de ens börjat och irrade omkring och letade efter sina föräldrar. All publik gjorde honom lite perplex och han stod därför mest och såg vilsen ut. Sen kom tåget och det gillade han inte alls. Han stod och surade och tittade rakt in i väggen. Däremot sjöng äldsta sonen där han stod med mig bland publiken. Alltid ett framsteg. När jag påpekade detta sa han att ingen kunde höra honom, därför kunde han sjunga. Måste jobba lite på verklighetsuppfattningen där.

Strax efter åtta var allt över och pepparkakorna redan uppätna. Andra föräldrar suckade avundsjukt när jag tog farväl av dagispersonalen och sa att jag tog med mig barnen hem. Det kändes gött såklart. Sen kavlade jag ut pepparkaksdegar och barnen tryckte grisar och dinosaurier (senaste forskningsrönen hävdar att det fanns en liten dino i stallet i Betlehem... har ni missat det?). Efter många timmars arbete stod även pepparkakshuset klart. Det blev ett i klassisk stil, dekorerat med non-stop. Äldsta sonen ville göra en buss som ifjol, men när det gäller jultraditioner är jag stenhård. Inte likadant "hus" två år i rad. Jag berättade för honom att när han är stor nog att göra ett hus själv får han bestämma utformningen. Han verkade acceptera detta. Hård men rättvis.

Lussevaka

På lunchen var jag på Auchan och inhandlade choklad till förskolepersonalen. Denna samt lite presenter ska delas ut imorgon. Hur det hela egentligen ska gå till kan man ju dock undra då det ska ske utomhus. Jag hoppas att vi har hunnit gå in när det blir dags för presentutdelning och pepparkaksförtäring.

Jag ser verkligen fram emot att åka till dagis och titta på luciafirandet. Som för de flesta föräldrar är det en stor händelse när ens barn ska framföra sånger. För mig är det extra kul eftersom det var längesedan jag var på dagis och så får jag en långhelg på köpet. Föräldrar och släktingar brukar sitta med tindrande ögon och kameror i högsta hugg. En del barn sjunger högt och tydligt medan andra gråter. Mina barn gör väl något mittemellan. Något motvilligt brukar de gå med i luciatåget men de sjunger inte. Yngsta sonen har dock börjat ge prov på sångtalanger den sista tiden så kanske att han kommer att stå för årets underhållning. Jag är naturligtvis spänd av förväntan. Äldsta sonen har däremot tydligt deklarerat att han inte tänker sjunga. Han kan sjunga hemma men har aldrig velat sjunga i andra sammanhang. Kanske har han ärvt min komplexa inställning till sångframföranden, tyvärr. Det hade varit bättre om han tagit efter sambon i det avseendet.

Enligt den senaste informationen på Luxemburgs flygplats webbsida ska flyget till Köpenhamn avgå enligt tidtabellen kl. 20.15. Jag håller tummarna för att jag slipper några obehagliga överraskningar fram till dess, att jag får chansen att en nästsista gång stoppa i mig de två smörrebröd som alltid serveras, och att jag får se mina barn "sjunga" imorgon bitti. Det är mycket som ska klaffa, men jag hoppas på det bästa.

Vanor och ovanor

Imorse höll jag nästan på att försova mig, förmodligen för att jag satt uppe och tittade på TV alldeles för sent igår kväll. Jag gjorde misstaget att slå på TV:n efter att jag kom hem från den väldigt trevliga middagen. Det skulle jag inte ha gjort. Jag tittade på dåliga dubbade amerikanska serier utan varken mening eller innehåll. Tyvärr har jag inte riktigt klarat av att behålla min vanliga rytm sedan jag kom till Luxemburg och jag går därför inte upp så tidigt längre. Det är lätt hänt att man gör precis som alla andra. Kalla det grupptryck, kalla det anpassning, kalla det vad du vill. Jag tror att människan har ett inbyggt motstånd mot sådant som är annorlunda. Ofta vill vi göra precis som alla andra och vara som alla andra. Även om jag personligen inte tror att jag tillhör den kategorin människor, jag vill gärna tro att jag kan vara annorlunda, så är jag säkert precis som alla andra. Det är bara att gilla läget. Om mina morgonrutiner verkligen har sådana bakomliggande och djuplodande orsaker kan man ju undra, men varför inte. Om ca en månad är det dags att återuppta min svenska rytm då jag återgår till min svenska arbetsplats, dagishämtning och lämning och ett, enligt svenska förhållanden, normalt liv. Jag har jullovet på mig att anpassa mig till de tidiga morgnar och tidiga kvällar som detta kommer att innebära. Mina sista dagar i Luxemburg ska jag därför passa på att utnyttja möjligheten att stanna uppe sent om kvällarna och sova länge på morgnarna. Jag har ingen tid att förlora, bäst att sätta igång meddetsamma. Om inget annat så för att visa sympati med stackarna på Nobelfesten.

Hissrutiner

Idag var det andra gången sedan jag kom hit som en man gick ut ur hissen före mig. Otyget att alltid låta en kvinna gå först ut kallas artighet och är något jag svårligen har accepterat. Till och med min svenska kollega låter mig gå ut före honom, men han gör det bara för att provocera mig, och av just den anledningen säger jag inget.

Jag har redan utkämpat den här striden för flera år sedan i Strasbourg och har därför inte brytt mig om att ladda om geväret när jag upptäckte att samma rutiner tillämpas i Luxemburg. Jag arbetade tidigare för en finsk chef som naturligtvis inte vållade några problem för mig personligen då vi var av samma uppfattning. De båda mellancheferna, en brittisk och en portugisisk man, hade dessvärre inte samma uppfattning som jag. För att kartlägga rutiner och vanor intog jag ganska länge rollen som observatör. Det var tydligt att nästan alla mina manliga kollegor, särskilt portugisen, inte lämnade hissen före en kvinna. Detta fick ofta absurda konsekvenser när det var mycket folk och då kvinnorna stod längst bak (vilket de ofta gjorde eftersom männen låtit dem gå in först i hissen). Min brittiska chef, som hade vissa problem med sin självständighet i förhållande till högsta chefen, utgjorde lite av ett särfall då han slets mellan traditionen att låta kvinnorna gå före och att följa chefens exempel. Han hade således utarbetat en teknik där han strök längs med väggen av hissen för att lämna tillräckligt med plats åt andra att passera samtidigt som han själv kunde följa efter chefen ut ur hissen. Likt en John Cleese-variant av Silly walks bjöd han på daglig underhållning. Han lyckades i alla fall ta sig ut ur hissen även om någon kvinna stod inklämd längst bak. Med portugisen var det annorlunda.

En dag hade jag så bestämt mig för att gå från rollen som observatör till aktör. Jag slutade helt enkelt med att gå ut ur hissen först. Min uppfattning är att den som står närmst dörren går ut först och jag tyckte att tiden var mogen för en sådan tillämpning. Då detta manér redan brukades av högsta chefen var det inte särskilt revolutionerande tyckte jag. Ack, så fel jag hade. Kaos utbröt. Ingen gick ut ur hissen, dörrarna stängdes, alla stod kvar och folk blev oroliga. Stora diskussioner utbröt. Varför detta drastiska trendbrott? Jag hade gärna tagit diskussionen men det var tyvärr omöjligt att hitta en gemensam plattform som var tillräckligt stor för att ens försöka. I alla fall, efter ungefär en vecka avbröt jag experimentet, lugnet återkom och alla pustade ut. Jag var till viss del besviken över att ha kapitulerat, men med tanke på de enorma följderna, vilka jag inte riktigt kunde förutse, tror jag inte att mina kollegor hade klarat en längre krigsföring. Kanske inte jag heller.

En helt annan brittisk före detta kollega kommer till Luxemburg ikväll. Vi är helt på samma nivå vad gäller hissrutiner och det ska bli riktigt roligt att träffa honom. Senast vi sågs var på hans bröllop och det var mer än två år sedan. Detta inbjuder naturligtvis till samtal om vad som hänt sedan sist, skvaller om gamla kollegor och kanske till och med om hissrutiner.

Julfest

Det är stor julfest för personalen här på domstolen idag. Jag har dock lämnat festen till förmån för lite sömn som jag är i behov av. Med 2000 anställda blir det inte så personligt, även om det är fint ordnat med buffe och lite dansmöjligheter. Den stora behållningen var att vi kunde gå runt och titta på de helt nya och magnifika förhandlingssalarna, vilka snart ska tas i bruk. Invigningen i torsdags hölls i den stora salen med plats för 280 åskådare och 40 domare. Ett modernt och konstnärligt mästerverk i guld och trä med enorma stycken av gul metall som hänger ner från det höga taket. I de mindre salarna pryds väggar och tak i passagen in i salarna av små tättsittande bitar av grå metall. I taken hänger en kristallkrona. Jag som inte riktigt förstått byggnadens tjusning och omfattning tidigare måste nu ändra uppfattning. Det är både häftigt, snyggt och spektakulärt. Fast korridoren utanför mitt rum är fortfarande lång och kal. Godnatt!

Nästan i tid

Efter en ganska tidig morgon kom flyget fram nästan i tid idag. I Luxemburg är det sol och dimma på samma gång på något konstigt sätt. Det känns som om det är vackert väder och jag ska nog gå ut och fotografera lite på lunchen. På flyget försökte jag läsa min nyköpta bok av Le Clézio. Det var svårt. Inte bara för att den är skriven på franska, och inte den lättaste franska heller, utan snarare för att det satt tre störiga män framför mig som oavbrutet samtalade med höga röster. Jag ville nästan säga till dem att alla vi andra på flyget är faktiskt inte intresserade av vad ni ska göra i Luxemburg, vilket företag ni ska träffa, vad presentationen ska innehålla och om pengar ska skickas till Schweiz eller inte. Arroganta typer var det till på köpet. Mannen bredvid mig sov, eller försökte sova, hela resan. Till slut gjorde jag detsamma, det blev trots allt inte så många timmars sömn inatt. Nu har jag fått ett mer lättsmält boktips av min franska kollega, en bok hon ska ta med sig imorgon. Le Clézio tyckte hon var lite för svår, och hon har ju franska som modersmål. Det är lite som när jag och min sambo gjorde vår första gemensamma resa tillsammans och åkte till Prag. Då köpte jag Kafkas Förvandlingen på originalspråket tyska. Jag minns att min far utvärderade mitt val genom att påpeka att Kafka kunde man ju inte förstå ens på svenska. Detta leder mig till att tro att jag kanske ska införskaffa Le Clézio på svenska istället, och när jag läst boken på svenska så kan jag ta mig an den franska upplagan. Det är precis så jag går till väga när jag ska läsa en dom från EG-domstolen, så det är ett beprövat koncept.

Julklappar

Helgen har bjudit på glöggparty med hetsig julklappslek, en tidig jullunch med tjocka släkten och lite julstök. Jag tror att alla julklappar är inhandlade. I morse däremot, var inga klappar inhandlade till dagispersonalen, vilket fick vissa konsekvenser för mig och sambon under dagen. På våra barns dagis bjuder nämligen traditionen att presenter överlämnas till personalen på lucia då alla föräldrar har hasat sig iväg till förskolan tidigt på morgonen för att beskåda sina barn sjunga luciasånger, ja om barnen inte gråter vill säga. I år ska spektaklet till och med ske utomhus. Nu råkar vår ena son vara i princip äldst på sin avdelning och jag kände därför att vi kanske borde ta lite ansvar. Klockan 11.00 idag armbågade jag mig därför fram på Mobilia för att i rask takt göra några lämpliga inköp innan jullunchen startade. Sent nu på kvällen körde sambon iväg för att skriva ut lappar till alla föräldrarna, vilka vi förväntar oss ska bidra till presenterna. Medan jag packade in presenter klippte sambon lappar och la i kuvert som ska delas ut imorgon. Lite choklad från kontinenten ska jag dessutom fixa innan flyget på torsdag är det tänkt. Fattas väl bara att flyget blir inställt och jag sitter fast med sex chokladaskar i Luxemburg medan mina barn sjunger luciasånger som jag inte kan lyssna på. Allt hänger på SAS, det känns inte helt betryggande.

Dödshjälp för monarkin

Idag invigs den nya byggnaden på min arbetsplats. 600 prominenta gäster har bjudits in och det är såklart en massa ståhej. Invigningen ska avnjutas i de nya salarna med tal och musik och i sällskap av inga mindre än storhertigen, storhertiginnan och arvstorhertigen av Luxemburg. Eftersom vintern har slagit till med snö i flera dagar nu, i kombination med att termometern envist visar strax över nollstrecket, ligger det en brun slasksörja överallt. Det är om möjligt ännu gråare än vanligt ute och den nya byggnaden klarar uppenbarligen inte de blöta påfrestningarna varför det står plasthinkar överallt som tar emot vattendroppar som sipprar in genom taket. Hur de ska undvika att leda storhertigen förbi plasthinkarna får vi väl se i eftermiddag.

Storhertigen har ställt till stor skandal i Luxemburg då han nyligen vägrat att skriva under en lag om dödshjälp som röstats igenom i parlamentet. Nu förs diskussioner om att ändra konstitutionen. Detta ämne diskuterades livligt igår på restaurangen. Vi vände och vred på alla möjliga stater och system med kungar och presidenter, men i slutändan tror jag inte att vi kom fram till något särskilt. Jag försökte vara så diplomatisk som möjligt och inte provocera alltför mycket med tanke på att det fanns personer i sällskapet som jag inte kände och som jag inte var säker på skulle klara det. Det som förvånade mig mest var nog att ingen verkade tycka det var särskilt konstigt med monarkier. Om kungen var korkad hade han ju alltid en stab med smarta rådgivare, var ett argument som jag personligen inte fann övertygande. Hur det nu blir med konstitutionen i Luxemburg får vi väl se. Det roliga i sammanhanget, tycker jag, är ju att storhertigen genom sitt agerande har skrivit under sin egen dödsattest som statschef i dess nuvarande form. Jag tycker i alla fall att hans ståndpunkt rimmar väl med Luxemburgs nationella valspråk "Vi vill förbli det vi är". Då är nog faktiskt Carl Gustafs valspråk något mer tilltalande.

Den intressanta frågan om dödshjälp har varit på tapeten även i Sverige efter några artiklar i Svenska Dagbladet. Bl.a. har biskop Anders Arborelius försvarat åsikten att dödshjälp är inget för Sverige. I en ovetenskaplig undersökning på Svenska Dagbladets websajt har 71 % av läsarna uttalat sig positiva till dödshjälp. Intressant tycker jag. Att själv få välja att dö under värdiga former som t.ex. i Schweiz är också intressant och värt att reflektera över. Att hindra en vuxen människa från ett sådant beslut är på ett sätt en orättfärdigad omyndigförklaring. Jag tror inte att Sverige är riktigt mogen för en lag om dödshjälp än, men det är nog bara en tidsfråga. Om Carl Gustaf haft möjlighet att vägra skriva under en lag om dödshjälp, hade han då gjort det?

Mera snö

Det blev ingen pizza igår. Det hela slutade med att jag gick hem själv och åt spagetti med röd pesto och färdigriven parmesan på burk. Detta avnjöts i fåtöljen i sällskap av tysk dramaromantik på TV:n. Filmen var inte dålig direkt men den hängde inte riktigt ihop. Jag missade ungefär en minut av filmen när jag efter en reklampaus hängde upp tvätt i badrummet. Under denna minut hade två personer förvandlats från värsta ovänner till ett kärlekspar. Nu var det inte så att jag inte förstått att det skulle hände, det kom bara lite plötsligt när filmen fram till dess enbart betått av scener där de sagt till varandra "Vi har inget att prata om, gå iväg".

I morse kände jag mig hemma. Inte för att vi hade något åsknedslag i krokarna men på grund av vädret. Det snöar och töar på samma gång. Brunt slask täcker gångbanor och vägar och hälften av kollegorna sitter fast i trafikstockningar längs vägarna. I min svenska ignorans har jag inte tagit hit mina vinterskor, trodde verkligen inte det behövdes. Men, de hade varit bra att ha idag. Det som gör att jag förstår att jag inte är hemma är att folk går omkring med paraply, på grund av snön alltså. Bizarre.

Never ending story

Jag har idag samtalat med den högt uppsatte person som kom med direktflyget igår. Han beskrev ingående vilka platser i såväl Economy extra som i Businessclass som var tomma. Han hade noterat flera stycken. Min chef har flera gånger under dagen undrat om jag ringt eller skrivit till SAS än. Nu har jag ju inte gjort det och för mig börjar det hela falla i glömska. Jag tänker mycket hellre på om jag ska gå och äta pizza eller inte ikväll. Igår blev det kebab. Jag väntar på mitt kvällssällskap som kommer vilken minut som helst och antingen slutar det med ett besök på den italienska restaurangen eller så går jag hem och äter några skorpor. Jag har ingen mjölk hemma så det är inte lönt att koka te, tyvärr. Jag måste ha mjölk när jag dricker te. Även till earl grey, min brittiska före detta kollegas stora fasa till trots. Man kan tydligen inte dricka earl grey te med mjölk i England. Nu kom mitt sällskap! Dax att gå.

SAS - Ett Skandinaviskt A-Svin

"Du hade väl inget viktigt möte?" Det är inte vad man vill höra när man precis, som enda passagerare, blivit utvald att inte få åka med det överbokade flygplanet. Att jag köpt min biljett för två månader sedan, checkat in i tid och reser varje helg intresserar tydligen inte SAS. Jag tror jag saknar såväl guldkort som rätt kön. Jag noterade att en högt uppsatt person på mitt arbete gled in i flygplanet, förbi allt motstånd som jag mötte.

Det var nog egentligen inte tänkt att jag skulle resa idag. Bussen var tidig och körde ifrån mig. Taxin som jag ringde efter lyckades precis ta mig i tid till Svågertorp, till ingen nytta visade det sig sen. Det hela gav mig dock tillfälle att se Frankfurt och det var ju ett tag sedan sist. Det var molnfritt över staden och jag kunde se hur pråmarna flöt fram på Mains och hur den lätt snötäckta Schwarzwald tornade upp sig i fjärran. Med den extra och molnfria flygtid som dagen bjöd på passade jag på att titta ut lite extra. Det var vackert. Jag hann läsa tre dagstidningar och en gratistidning. Från Frankfurt flög jag vidare till Luxemburg. En flygtur på 25 minuter. Är det lönt? De stackars flygvärdinnorna skulle dessutom hinna servera bulle och dricka. När jag fick min bulle ropade piloten i högtalaren att det var tio minuter kvar och dags att fälla upp stolsryggar, bord och stänga av all elektronisk utrustning. Till slut kom jag fram och det var då som det blev det riktigt illa. Min chef hade samtalat med sin kollega som flugit med det överbokade direktflyget. Han kunde rapportera att det var fullt med tomma platser i businessclass. C'est dégueulasse som mina kollegor uttryckte sig. Både SAS och jag måste ha förlorat på den fadäsen. Min chef uppmanade mig att skriva ett brev till SAS. Hur det nu blir med det vet jag inte. Jag har ju lite svårt att bli tillräckligt upprörd för att motivera ett brev i sådana här situationer. Fast idag har jag nog nått den där gränsen. Trots att jag inte arbetat åtta timmar ska jag nu gå hem. I sällskap med Luther som sig bör.

Och visst var det så att alla lamporna i alla adventsljusstakarna behövde bytas. Och såklart var ljusslingan för utomhusbruk trasig. Fast helgen var mysig ändå.

Pengar i bh:n

Några driftiga elever på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg har kommit på idén att marknadsföra en ficka som kan placeras i behån. LÄNK Den är tillräckligt stor för att rymma kreditkort och sedlar. Vilken fantastisk idé säger jag som senast i onsdags hade nycklarna i stövlarna. Det var obekvämt och skavde när jag gick. Jag har alltid ogillat att släpa på väskor och försöker undvika det. Men tyvärr lever vi ju i ett samhälle där man måste låsa om sig och köpa saker ibland.

För några veckor sedan låste jag mig ute ur min lägenhet här i Luxemburg. Det var av misstag och berodde på att någon hade varit och bytt ut mätanordningar på elementen. När personen hade gått stod dörren halvöppen och jag som var sen till jobb rusade ut och drog igen dörren. Tre sekunder senare insåg jag mitt misstag. Dörren var inte låst men saknar handtag på utsidan varför det är omöjligt att öppna den utan nycklar. Den historien fick ett lyckligt slut.

Jag ska snart bege mig till flygplatsen. Jag hoppas att ingen tränger sig före mig idag och att min biljett är i ordning. Helgen bjuder på adventspyssel kan jag anta. Dags att plocka fram kartongerna och upptäcka att alla lampor i adventsljusstakarna är trasiga med andra ord. Det är så det brukar vara. Om jag hinner ska jag dock ta en tur förbi min födelsestad Trelleborg. Behåfickorna finns enligt uppgift till försäljning i Parken och på Rådhustorgets julmarknad.

Mera pizza

Det är något skumt med de italienska restaurangerna här i Luxemburg. Igår kväll besökte jag en annan än sist och historien upprepade sig. Mycket god mat, märklig service. När vi kom dit vid åttasnåret var vi nästan först och kyparna, som var ganska roliga och språkkunniga, hängde en hel del vid vårt bord. Det var långa diskussioner om vilken förätt och vilket vin som skulle beställas. Men när lokalen började fyllas av gäster hände något. Plötsligt gick kyparna snabbt förbi vårt bord tittande i golvet. Vattenkannan och vinflaskan kom aldrig och när våra väl tilltagna portioner till slut serverades fick bara fem i sällskapet sin mat. Efter tio minuter sa vi till att vi faktiskt var sex stycken runt bordet och då dök en pizza upp. Det var bara ett problem, den var kall. Vi försökte få kontakt med kyparen igen och när detta lyckades visade det sig att den skulle vara kall. Österrikaren som skulle äta pizzan nöjde sig med detta och avböjde att få något annat när kyparen trots allt erbjöd detta. Hur det nu var så dök en nygräddad pizza upp en halvtimme senare. Vi satt då och pustade ut efter att ha ätit ungefär hälften av det som legat på våra tallrikar. Av den enorma pizzan var 2/3 kvar. Vi kunde därför inte göra annat än att skratta. Det hela slutade med doggybags för tre i sällskapet och österrikaren gick hem med två pizzakartonger och bjöd in oss alla till middag ikväll igen. Till slut gick vi i alla fall därifrån och jag tog hissen hem. Österrikaren hade inte riktigt samma flyt för idag berättade hon att när hon väl stod utanför lägenheten saknade hon sin husnyckel och batteriet i mobilen hade dött. Tur för henne då att hon hade två pizzor att knapra på i kylan.

Jag måste bara få tillägga något helt annat, nämligen att Tjeckiens högsta domstol idag på förmiddagen har konstaterat att Lissabonfördraget inte strider mot den tjeckiska grundlagen och det är fritt fram för dem att ratificera fördraget. Det betyder att det bara är Irland som sagt nej och att Tjeckien kan ta över ordförandeskapet med hedern i behåll i januari. 26 för och en emot är trots allt ganska bra siffror tycker jag. Bättre än så blir det nog inte.

Säkerhetskontroller

Har I væske i håndbagagen? Så står det på en skylt på Kastrup vid säkerhetskontrollen. Jag brukar aldrig pipa när jag går igenom kontrollen. Jag har inte heller några vätskor i handbagaget, inget skärp i byxlinningen, ingen laptop i väskan och inga nycklar eller mynt i fickorna. På så sätt känner jag mig alltid som en mycket oproblematisk resenär och står tålmodigt och väntar på alla omständliga personer som ska tömma fickor, ta av sig kavajer och plocka upp sina datorer för att placera dem synligt i plastbacken på bandet.

I går pep det när jag gick genom kontrollen. Jag hade i stort sätt samma kläder som i fredags och då pep det inte. Jag fick ställa mig på en liten pall och hålla ut armarna. Det är tur att jag inte är så känslig för det var en ganska närgången kontroll jag råkade ut för och den utfördes inte av någon snygg uniformerad kvinna precis. Jag undrar trots allt vad de kan hitta vid kontrollerna och om de någonsin hittar något. Efter den noggranna kontrollen vet jag precis var jag skulle kunna placera mer än 1 dl vätska utan att det upptäcktes. Jag tror inte det hade varit svårt. Dessutom hade jag en nyinköpt osthyvel i handbagaget och en gång har jag rest med en synål. Detta hade de tydligen inget emot. Jag skulle nog kunna hota eller skada någon med osthyveln, särskilt om jag bryter av toppen så att det vassa kommer fram. Dessutom är jag säker på att terroristerna är bättre än vad jag är på att hitta på lösningar i dessa sammanhang, det är ju trots allt deras jobb.

Jag känner mig sällan rädd när jag flyger. Lite läskigare är det då att åka ner i tunneln med Öresundståget. Särskilt i morgonrusningen när passagerarna står som packade sillar i gångarna. Det är väl då de slår till. Om en liten stund ska jag åka hiss ner till Grund. Grund är en ravinliknande dalgång som skär genom Luxemburgs stad och skapar stora nivåskillnader och branta vägar. Om man inte vill gå på de slingriga vägarna för att ta sig ner i dalgången eller om man behöver spara tid, kan man åka hiss ner. Det är ganska lustigt. Hissen finns inne i centrum precis bredvid Luxemburgs nybyggda ungdomsdomstol. Nere i Grund är det vackert med små broar och gamla hus. Det är gott om restauranger och det är anledningen till att jag ska åka hissen idag. Avskedsmiddag för en brittisk praktikant på en italiensk restaurang står på kvällsschemat. Jag har varken laptop eller skärp med mig dit. Jag hoppas dock att jag har min väska i handen och væske i magen när jag går hem.

Var är jag?

Slumrade till lite på flyget och vaknade när vi var några meter över marken. För ett ögonblick trodde jag att jag kommit fel eller att vi vänt om för att landa på Kastrup. Marken var vit. Det var inte vad jag hade räknat med. Till skillnad från köldknäppen i Skåne är det dock inte tillräckligt kallt här för att det vita verkligen kan kallas snö. Slask är rätta ordet. Och jag som trodde det var rätt att ha på mig inneskor med tunn sula. Jag trillade inte men var på god väg en eller två gånger. Fick tillfälle att le lite åt en man som jag nu flugit med några helger i rad. Vi är inte många på planet så det är lätt att känna igen folk. Han har alltid jeans, en kort mycket bullig dunjacka och en väska på hjul.

Skånsk vinter

Igår morse hade det snöat i Skåne. Termometern visade runt noll i Malmö och den lilla snön som kom låg därför kvar istället för att omgående förvandlas till en smutsig gråaktig slasksörja som vanligt. Barnen var ivriga ut för att kasta snöboll och åka pulka. Om det var en bedrövlig syn i parken precis där vi bor igår så var det än värre idag. Trots att nästan all snö hade försvunnit och backen mest bestod av gräs och lera åktes det pulka för glatta livet. Jag såg för mitt inre hur norrlänningarna skulle ha hånat oss om de såg det hela. Desperata skåningar som måste ut när det ligger en centimeter snö. Kanske blir det ingen mer snö i år, skynda, skynda. Jag undrar just om jag får uppleva en riktigt kall vinter i Skåne igen. Jag har inga starka minnen av vargavintern 1978-79, men jag har några foton. Och så tror jag att det var enda gången som jag använde mina längdåkningsskidor som jag hade fått av min morfar. Vintern 1986-87 minns jag bättre. Då åkte jag skridskor på Öresund och fick åka isbrytare till skolan. Jag och mina klasskamrater missade första lektionen varje morgon i flera veckor. Det var coolt när man gick på högstadiet.

Enligt snacket i pulkabacken ska det töa på onsdag. Jag tror inte vi har hunnit få på vinterdäcken till dess och dessutom går flyget tidigt imorgon bitti för mig. Jag får vackert lämna den skånska snön bakom mig för ytterligare en arbetsvecka på den något varmare kontinenten. Jag har ju varit hemma tre dagar denna helgen och det kan bara sammanfattas med ett ord. Fantastiskt! Jag inbillar mig just för stunden att fyra arbetsdagar och tre familjedagar per vecka är den ultimata lösningen på alla världens problem. Kanske att vi till och med får snö i Skåne om man börjar använda den modellen. Jag tror jag ska testa det till våren.

Konsten att köa

Vissa personer kan inte köa. Egentligen vill jag inte generalisera men jag tänker göra det ändå. Fransmän kan inte köa. När jag bodde i Frankrike fick jag nästan magsår av att gå på det lokala apoteket. Där fanns en lång disk med fyra till fem kassor. Typiskt sätt organiserat för att passa ett kölappsystem då utrymmet att skapa lämliga köer framför respektive kassa, alternativt en gemensam kö, saknades. Det var alltid mycket folk. Jag försökte hålla koll på vilka som var där före mig och vilka som kom efter för att bevaka min plats. Tyvärr hade jag inte riktigt den rätta mentaliteten. Ofta betjänades flera fransmän före mig, men jag blev bättre med tiden. Förmodligen är det mitt rättvisetänk som stressar mig i sådana situationer, för egentligen spelar ju fem minuter hit eller dit inte så stor roll.

Igår flög jag hem till Malmö en dag tidigare än vanligt. På Luxemburgs flygplats finns ett utmärkt kösystem, inte svårt att förstå, rättvist och logiskt. Trodde jag. Jag stod längst fram i kön och det var folktomt. Bakom mig närmade sig två äldre personer, förmodligen ett par. Jag kan inte svära på deras nationalitet men de talade franska sinsemellan. Av någon anledning sa damen lite avmätt "ursäkta" och gick sedan bara förbi mig och försökte leta sig fram till en ledig incheckningsdisk. Alla var upptagna just då. Jag tänkte först att kanske var det ett specialfall, de hade extra bråttom eller något sånt. Jag tänker ofta det bästa om människors avsikter. Men det visade sig snart att det bara var ett snyltförsök. Eller tja, inget försök utan snarare en direkt och medveten handling. När herren i hennes sällskap, som uppenbarligen hade mer hyffs i kroppen, påpekade att jag nog var före dem, försökte hon motivera det hela med att vi inte stod i samma kö och desutom var det svårt att föstå hur kön fungerade. Jag förklarade vänligt hur det fungerade men det bet inte. Hon fortsatte att tränga sig och kallade oavbrutet på sin sällskapande herre för att han skulle följa efter henne. Herren var osäker och ursäktade sig inför mig, alltid något. Sen frågade han om jag hade något emot att han slöt upp med damen. Eftersom flyget skulle avgå samma tid oavsett när jag checkade in, vilket jag upplös dem om, spelade det ju egentligen ingen roll. Jag blev långt ifrån lika irriterad som jag brukade bli på apoteket, förmodligen just på grund av att ingen tjänade eller förlorade på situationen. Trots detta undrar jag ju lite hur vissa tänker. Förmodligen inte alls. Att jag sen höll på att missa flyget för att incheckningen tog 40 minuter är en helt annan sak. Jag förstod dock aldrig om det var SAS fel eller personalen på flygplatsen som bara var klantiga. Men, det spelar ju inte heller någon roll.

Vad som spelar roll är att jag har fått en extra dag hemma med barnen, borträknat några timmar som jag spenderade på jobb i Malmö. Tydligen var jag saknad både på jobb och av barnen, och det känns ju bra och spelar roll. Godnatt!

EU - Fredsprojekt eller stridsåtgärd

Idag beslutar riksdagen om EU:s så kallade Lissabonfördrag. I samband med debatt och omröstning väcks återigen frågan om Vaxholmskonflikten och Laval-domen som kom från EG-domstolen för snart ett år sedan. I Laval-domen ansåg EG-domstolen att Byggnads agerat oproportionerligt när de försatte det lettiska bolaget Laval i blockad efter att parterna inte kunnat enas om att teckna ett svenskt kollektivavtal. Det finns de som har velat vänta med omröstningen av Lissabonfördraget tills den utredning som tillsatts för att utreda effekterna av Laval-domen är klar. Man kan ju undra varför. Särskilt eftersom Lissabonfördraget handlar om allt annat än fackliga stridsåtgärder.

Det är inte bara ett svenskt fenomen att blanda ihop olika frågor på det här sättet, men jag tycker alltid att det är lika irriterande. En del personer är emot enbart på grund av att de inte gillar EU eller vissa aspekter av EU. Självklart kan inte allt med EU vara bra. Är allt i Sverige bra? Men om man nu tycker att inte allting inom EU fungerar, vore det inte bättre att granska nya förslag för att se om just det förslaget förbättrar eller försämrar något innan man börjar gapa. Fokusera på vad frågan handlar om istället för att prata om det som inte står på agendan. Och om de saker man vill förändra inte står på agendan, arbeta då för att dessa ska hamna på agendan. Håll isär äpplen och päron helt enkelt.

Motsägelserna är ibland många och lustiga. Som att samtidigt driva frågan om nej till EU och ja till utvidgning av EU, vilket vissa svenska partier har gjort. Ett annat exempel är de som ena dagen tycker att EU, eller ännu bättre Bryssel, lägger sig i för mycket (t.ex. horribla förslag om ett gemensamt försvar) och nästa dag upprörs över att EU inte gör något (t.ex. fredsbevarande insatser på Balkan). I slutändan handlar det bara om vilka befogenheter medlemsstaterna gett EU. EU kan inte ge sig mandat på eget bevåg utan kan bara göra det som medlemsstaterna har bestämt att den ska göra.

Jag har suttit hela förmiddagen och lyssnat på spännande saker som har att göra med Personuppgiftslagen. Jag är ledsen, men jag tycker faktiskt det är spännande. Trots att jag var ute relativt sent igår kväll, gick på lokal och hade jätteroligt, så orkade jag lyssna engagerat under hela tillställningen. Dessutom är det roligt att titta på tanter och farbröder i lustiga mantlar. De brittiska representanterna har till och med krulliga peruker och tilltalar domarna med my lord och my lady. Det kallar jag underhållning. Imorgon bitti ska jag så klara av att lämna barnen på dagis, det var fem månader sen sist, och sen ska jag förhandla till mig en bra lön. Livet bjöd således på en spännande dag igår, ytterligare en idag och så kommer det en till imorgon.

Löneförhandling

Hjälp! Igår ringde min svenska chef till mig. En chef jag aldrig träffat för hon är ny. Det är dags för löneförhandling sa hon. Jag blev ganska förvånad och lite orolig när jag förstod att det inte gick att vänta till januari som jag hade trott. Via svenska kollegor hade jag ju hört att förhandlingarna, som försenats i mer än ett år och som skapat ständiga diskussioner det senaste året, nu hade slutförts, men att det skulle få dessa effekter för mig trodde jag inte. Vi diskuterade lite fram och tillbaka och efter ett tag sa nya chefen. "Vad säger du om att vi tar det hela per telefon?" "Har jag något val" undrade jag. "Egentligen inte" svarade hon. Jag menar, det hela är ju ganska olustigt redan från början. Att det dessutom sker per telefon och med en person som inte har träffat mig gör det inte roligare. Jo, men du förstår jag är en mycket lojal och ansvarstagande arbetstagare, jag ställer alltid upp. Också sjöng jag på julfesten i fjol. Jasså, säger du det...

Efter några ångestfyllda timmar igår kväll och på rekommendation från min svenska kollega här, beslöt jag mig för att försöka ta mig hem till Malmö och genomföra det hela live på fredag istället. Efter godkännande från chefen här och ett telefonsamtal med SAS är det hela nu grejat. Min chef här tyckte synd om mig. Usch, sa hon, måste du genomföra sådana där samtal. Hon var mycket nöjd med att kunna utföra sitt arbete självständigt och oberoende och utan att behöva försvara det sätt på vilket hon valt att utföra det hela inför utomstående personer. Här har man inga individuella löner som det så fint heter i Sverige. Inom EU:s institutioner hamnar man i en löneklass utifrån antal tjänsteår och sedan höjs detta successivt efter hand som åren går. Mot bakgrund av den något upptrissade stämning som individuella löner bidrar till, för att inte tala om alla trista diskussioner om varför nyanställda Fru X fått 300 kronor mer än Herr Y som arbetat länge i verksamheten, önskar jag nästan, min liberala inställning till trots, att vi också haft fasta löner som höjs efter ett på förhand bestämt schema. Allt för att slippa tjaffset! Nu slipper jag det mesta i alla fall, för jag är ju inte där nu. Det är väldigt skönt.

Nu gäller det att djupdyka i så spännande saker som lönestatistik, lönepolicy och lönekriterier, lägga jantelagen åt sidan ett tag och rota fram alla egenskaper som jag förhoppningsvis har och som värderas högt av min arbetsgivare. Får se nu, ansvar är ett tydligen ett lönekriterium på min svenska arbetsplats. Jo, jag tar mycket ansvar för mina barn (när jag är i Sverige) och går därför hem kl. 15.30 vid behov samt vabar när de är sjuka. Bra eller dåligt? Bidrar till ett bra arbetsklimat är ett annat kriterium. Där måste väl ändå sången från julfesten platsa.

Regn

När jag hade tagit några steg på trottoaren i morse kände jag en droppe på kinden. Jag tittade upp. Det var lika grått som vanligt, varken mer eller mindre och det regnar ju inte var dag för det. Jag var fortfarande nära lägenheten och hade kunnat vända tillbaka för att hämta paraplyet. Under loppet av några sekunder övervägde jag vad jag skulle göra. Av någon anledning fick jag för mig att det inte skulle börja regna på riktigt så jag gick vidare. Hela vägen till jobb fick jag sen anledning att undra om det var rätt beslut. Det började regna mer och mer och jag pressade mig ut mot kanten av bron för att söka skydd under det minimala plastshöljet som böjer sig upp och nästan formar ett tak. Till slut kom jag fram med hedern i behåll.

Lika bra gick det inte för några veckor sedan. Det var första gången det regnade mycket sedan jag anlände till Luxemburg. Jag fällde glatt upp mitt paraply och tänkte att inget kan väl bli värre än Skåne i november så jag skulle nog komma fram. Dessutom är det en ganska kort promenad till jobb. Problemet var inte vattnet som kom uppifrån utan det som kom från sidan. Bron som jag passerar två gånger varje dag är gjord för bilar som lovligen kan köra i 70 km per timme i tre filer. Den smala gångbanan avgränsas med en minimal betongkant. Det finns således ingenstans att ta vägen när bilarna på en meters avstånd skär genom vattenmassorna i hög fart. Jag försökte parera med mitt paraply och fånga upp regnvattnet så gott det gick. Det gick inte. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev genomblöt. Efter halva bron vände jag, gick hem, torkade upp och bytte alla mina kläder. Jag var torr på axlarna. Sen tog jag bussen till jobb.

Lördagsgodis

Jag hann aldrig till Auchan i fredags och när jag kom till flygplatsen hade spritbutiken stängt. Jag har bara fem veckor och fem flygresor kvar innan jag åter landar i Malmö på heltid och jag hade tänkt att jag skulle ta med mig några väl valda flaskor varje helg, utom sista helgen då jag har för mycket annan packning. Det blev därför ingen Negroni i lördags utan faktiskt en äcklig Sidecar. Något blev fel helt enkelt. Kanske var det citronen, kanske isen. Det var inte jag som blandade, jag var upptagen med de där utlovade pizzorna och de blev jättegoda. I alla fall den sista biten som jag fick äta nygräddad.

Lördag betyder godis för barnen, vilket betyder att de måste äta kvällsmat innan de får godis. Lördagar är det enda tillfället som mina barn måste äta sin mat, något det annars aldrig är tvång på i vårt hus. Denna omständighet sammantaget med att barnen vet att godiset är inköpt bidrar tyvärr ofta till en något ansträngd situation. Denna lördag var inget undantag. För att underlätta brukar vi försöka laga mat som barnen gillar. De gillar pizza, i alla fall kanterna. Efter en halvtimmes gråt, skrik och kamp på alla sätt och vis hade barnen, mot alla odds, slutligen intagit TV-soffan med var sin godisskål, rättvist uppdelade av storebror, och jag fick tid att skicka in den sista pizzan i ugnen. Den var god och varm, och det fanns både basilika och ruccola kvar. Svettig av pizzabak och supernanny-verksamhet försökte jag äta den i lugn och ro och samtala vuxet med sambon. När jag fått i mig ungefär halva biten ropar yngsta sonen glatt från TV-rummet. "Mig ätit opp, mera godis".

Martin Luther

Det är dags för mig att bege mig till flyget. Om jag sticker redan nu hinner jag kanske ta en sväng in om Auchan. Undrar om de fortfarande har erbjudande på Martini.

Jag har precis avslutat en del för mig nödvändiga och avgörande arbetsuppgifter och jag känner mig därför ganska tillfreds med mig själv. Det har tyvärr inte varit så alla dagar denna vecka. Alltför många kvällar har jag med tunga steg gått över den svårt trafikerade bron som leder mig hem och känt Luther på min axel. För några år sedan samtalade jag med en fransk nu före detta kollega om att jag ibland hade dåligt samvete på kvällarna ifall jag inte utfört tillräckligt mycket arbete under dagen. Han tittade oförstående på mig. Han förstod helt enkelt inte problematiken. Varför bry sig om arbetet när man sitter hemma och njuter av sin fritid? Helt rätt och jag önskar jag kunde tänka så. Jag är inte mycket för religion men just denna veckan önskar jag att jag vuxit upp med katolska värderingar. Då hade jag kunnat ägna mig fullt ut åt de trevliga samtalen på puben igår kväll. Nu tvingades jag istället med jämna mellanrum vifta undan den osynliga bördan på mina axlar. Jag har dock lärt mig att nästan helt strunta i Luther på helgerna och ser därför fram emot det stundande veckoslutet. Tyvärr har jag emellertid redan lite dåligt samvete för att jag kommer att komma sent till jobb på måndag morgon. Suck!

Vaktis val

Sex gånger per dag kommer vaktmästaren förbi kontoret för att lämna och hämta in- och utgående post. Alla brev och eventuella paket transporteras på en vagn som ser ut som ett rullande bord i två plan. På övre planet ligger inkommande post och på det nedre planet placeras den utgående posten. Min arbetsplats är delvis byggd i en kvadrat om sju våningar med svävande bruna plexiglasplattor monterade på ytterväggarna. Det kanske låter som en rest från sjuttiotalet men den är faktiskt sprillandes ny. Kontoren är inhysta på de två översta våningsplanen och är placerade runt kvadratens yttersidor. De förbind alla med en gemensam korridor. Man kan således gå ett varv runt hela byggnaden och passera alla kontor på ett våningsplan. Det är en ganska stor byggnad så jag uppskattar att ett varv mäter i alla fall 700-800 meter. Man skulle kunna tänka sig några varvs jogging under lunchpausen. Just idag har jag avstått från detta. Jag tog istället en, enligt normerna här, kort och tidig lunch. Vill dock gärna påpeka att jag knöt på mig joggingskorna igår kväll.

Vaktmästaren som springer runt i kvadraten sex gånger varje dag får mer motion än jag som sitter på min stol hela dagarna. Han är inte ensam, det finns väldigt många vaktmästare här, alla med varierade arbetsuppgifter. En del tyvärr helt utan existensberättigande i mina ögon. Men huruvida just han som sköter posten har berättigade arbetsuppgifter är inte en lätt fråga att besvara. Svaret har nämligen att göra med hur min arbetsplats i grund och botten är organiserad. Hur denna skulle kunna förbättras är emellertid inget som jag varken har tid eller lust att fundera över just nu. Oavsett är just vår vaktis en ganska lustig typ, även om han skapar stor irritation bland sekreterarna på grund av alla felleveranser och uteblivna brev. Han talar naturligtvis luxemburgiska, är ganska ung och hans pappa arbetar också som vaktmästare här. Det som jag tycker är tråkigt är att han inte verkar tycka det är kul trots att han är så ung och därför antagligen gjorde sitt yrkesval för inte så länge sedan.

Heidi Avellan, Sydsvenskans politiska chefsredaktör, chattade idag om jämställdhet LÄNK. Intressant tycker jag, men kanske gav hon lite väl korta svar. Budskapet var dock tydligt. Vi är alla individer som gör våra egna livsval. Heidi Avellan tillbakavisade de som undrade om inte även samhället har ett ansvar. I grund och botten vill jag hålla med om att vi måste ta ansvar för våra liv och de val och prioriteringar vi gör, men tyvärr är det nog inte alltid så enkelt. Hennes resonemang utgår från att vi alla har gjort våra val oberoende av de samhällsnormer vi har vuxit upp med och att vi dessutom orkar stå emot omgivningens påtryckningar om vi väljer att göra något som faller utanför normerna. Detta är inte självklart. Jag undrar just vilka val vaktmästaren har gjort, och varför.

Martin av Tours

Idag är det Mårtens dag. Det blev aldrig någon pizza för mig i helgen, denna ersattes faktiskt av inget mindre än en gås! I söndags kom min svåger hem till oss och började brassa gås redan efter lunch och framåt seneftermiddagen stod en ståtlig pjäs mitt på bordet serverad med knödel, innanmäte, sås och sellerisallad. Det hela kröntes med en pinot noir och söndagsmiddagen var ett faktum. Dessutom svängde svägerskan ihop en äkta äppelkaka med vaniljsås och vi blev tvungna att korka upp en sauternes. Jag hade varit ute i trädgården och plockat ner de sista röda äpplena för att dekorera den gröna duken som jag fått av svärmor. Dessutom hade vi redan i lördags, efter att ha tittat på min systerdotters dansuppvisning på Baltiska hallen (något som fick mig att minnas min egen balettuppvisning som jag som sjuåring framförde på Landskrona stadsteater), blivit bjudna på utsökt köttfärspaj och chokladkaka hos min syster och svåger. Att jag har en fantastisk familj förstår därför en och var, även om jag inte delar efternamn med nästan någon av dem.

Det är inte bara Martin av Tours dödsdag idag, även Yassir Arafat dog idag för fyra år sedan. Att han fick Nobels fredspris rimmar ju därför väl med att bl.a. fransoser och belgare idag håller ledigt för att fira stillestånds-dagen från första världskriget. När jag gick hem igår hade jag följe med en belgare vars farfar hade stridit i andra världskriget och vi kom att samtala om just detta. Min följeslagare berättade entusiastiskt om såväl farfaderns som farmoderns agerande i motståndsrörelsen, de ödesdigra effekterna av att tyskarna tvingats betala notan efter första världskriget och hur man efter andra världskriget tänkt om och grundat EG som ett rent fredsprojekt. Ett fredsprojekt som onekligen verkar ha lyckats, något som blir tydligt inte minst när man vistas i gränstrakterna mellan Tyskland och Frankrike. Genom att knyta samman de båda industriprodukter som var mest essentiella för efterkrigstidens länder, kol och stål, lyckades man, istället för att hålla fast vid den gamla vedergällningsmetoden, skapa en finansiell pakt som ingen hade råd att bryta mot. Ett genidrag som vi idag inte tänker så mycket på. I alla fall inte i Sverige. I de länder som spelade huvudrollen i världskrigen är det desto tydligare. För mig blev det också tydligt när jag läste EG-rätt i Tyskland under nittiotalet och möttes av lärare som predikade om det fantastiska fredsprojektet med sådan entusiasm att det var svårt att blunda för det. Jag kunde känna historiens vingslag i klassrummet och jag förstod att det inte alls var självklart för de något äldre lärarna att vi var uppemot 20 olika nationaliteter som samsades i bänkraderna. Jag tycker det är tråkigt och beklagligt att denna sida av EU inte får något utrymme i den svenska debatten. Beklagligt, men mot bakgrund av vår historia, inte särskilt konstigt.

Martin av Tours ville enligt sägnen inte förlåta gässen som avslöjat honom och som tydligen tvingade honom att bli biskop, låter jobbigt. Dock inte lika jobbigt som det måste vara att resa sig efter ett krig och ta sin fiende i hand. I Tours i centrala Frankrike har nog också de båda världskrigen lämnat större avtryck en den helige Martin. Den urgamla bron över floden Loire döptes om till Wilsonbron 1918 efter att staden utgjort bas för amerikanska soldater. Alla franska byar jag har besökt hedrar de stupade från första världskriget genom att på en offentlig plakett ange deras namn. I små byar återkommer ofta samma efternamn ett flertal gånger. Kanske värt att ägna en tanke när man smörjer kråset så här i gåsatider.

Ett modernt flygbolag

I morse fick jag tillbringa en och en halv timme av väntan på Kastrup till följd av tekniska problem med flygplanet. Jag beställde en kaffe för 35 danska kronor och tecknade ner mina iakttagelser från flyget i fredags på en annonssida i gratistidningen Citys Malmö Lund utgåva, som jag tagit emot på Svågertorp strax innan tåget skulle gå (kanske är det snart dags att skaffa en laptop). Det blev så här.

I fredags var vi 30 passagerare på det lilla flygplanet som trafikerar sträckan Luxemburg-Malmö. 25 av dessa var män och fem var kvinnor. Vi betjänades av en kvinnlig flygvärdinna och planet styrdes av två manliga piloter. Det är ungefär så det brukar se ut. Allt gick snabbt och effektivt och jag var hemma en halvtimme före beräknad tid trots att jag hade checkat in en väska. Flygvärdinnan var inriktad på att ge god och snabb service, som sig bör, om än i något annorlunda tappning än vad den genomsnittliga flygvärdinnan bjuder. Hon var nästan för personlig och fryntlig där hon ilade fram längs mittgången och pysslade om affärsmännen iförd stövlar och kofta och med håret uppsatt i en lös och lite tovig hästsvans. Hon var så rättfram som bara en danska kan vara utan att för den skull samtidigt upplevas som oartig, en balansgång som inte alla klarar av. Oj, så trevligt vi hade det. Männen satt lätt tillbakalutade i sina stolar ständigt uppassade. Alla såg nöjda ut, även flygvärdinnan. Jag fick känslan av att hon utövade mer än bara ett yrke. Hon var mycket skicklig. Med ett ständigt leende och lagom mycket smalltalk serverades varmt kaffe i plastmuggarna. Männen log förläget när hon skämtade med dem samtidigt som mat och dricka serverades. I en och en halv timme gled hon fram och tillbaka mellan stolarna som allas vår mamma. När vi hade landat tog alla på sig sina kavajer, plockade ner sina portföljer och slog på sina mobiltelefoner. Många var tvungna att direkt ringa för att berätta att de hade landat, att de snart skulle träffa personen i andra ändan och kunde prata mer då. En kategori av telefonsamtal som jag finner mycket svårmotiverad. Passagerarna skyndade iväg till bagageutlämning och tågförbindelser medan flygvärdinnan skyndade sig att plocka undan disken inför nästa flight samtidigt som hon leende tog farväl av alla som haft nöjet att flyga med SAS denna kväll.

Pizza

God morgon! Ja, det är verkligen en god morgon. Jag har stigit upp i vettig tid idag för en gångs skull och packat väskan redo för avfärd mot helgen, mot barnen och mot Malmö. Jag brukar resa lätt men nu har jag börjat samla på mig så mycket att jag måste börja ta med mig lite saker vissa helger för att inte hamna alltför långt utanför överviktsgränsen när min sista resa återstår. När jag åkte hit hade jag 10 kilo för mycket. Det var inte gratis.

Igår kväll gick jag på en italiensk restaurang som ligger vägg i vägg med mitt hyreshus. Lokalen var gigantisk och gästerna få. Inget gott första tecken. Mitt sällskap envisades med att tala italienska med kyparna för att på så sätt komma i åtnjutande av bättre service. Det noterades också att de andra gästerna var italienare, vilket skulle vara ett gott tecken på restaurangens kvalité. Hur det nu var med servicen vet jag inte. En cola light blev en vanlig cola och därtil bjöds det att dricka direkt ur flaskan, glasen tog kyparen helt sonika bort. Dessutom var kyparen berusad. När pizzorna som vi beställt serverades, naturligtvis med tomat, mozzarella, salami (picante för min del) och ruccola var allt detta glömt och vi har redan bestämt oss för att gå dit igen. Frågan är om jag kan vänta tills nästa vecka eller om jag inte måste tjuvstarta lite och plocka fram pizzastenen och brödspateln redan till helgen. Får fundera på detta när jag åker förbi den nyinvigda Hylliearenan.

Bankaffärer

Idag skulle jag betala en räkning och behövde därför gå till banken. Nu kunde jag inte betala min räkning där eftersom jag inte var kund och jag blev rekommenderad att betala på posten. Det gick lätt och smidigt och kostade bara 40 cent. Min erfarenhet av bankvärlden här i Luxemburg är hittills något tveksam. Redan under min andra dag i furstendömet skulle jag nämligen gå på banken. Detta var innan den stora krisen bröt ut men så här i retroperspektiv undrar jag om de inte hade något på känn inom bankvärlden här. Kanske har de en hemlig informationskanal och via den kommer informationen först till bankernas förlovade land.

Efter att jag passerat ett par specialgjorda glasbås med automatiska dörrar, som jag antar inte hade öppnats om jag var på väg ut ur banken med en stor summa pengar som jag inte tagit ut på sedvanligt sätt, fick jag snabbt kontakt med en dam vid en lucka. Jag ville utföra några för mig nödvändiga bankärenden, men detta visade sig vara helt omöjligt eftersom jag inte var kund i banken. När jag förklarade min situation tittade damen bakom luckan på mig med en så frånvarande blick att jag fick känslan av att hon matades med information om hur hon borde svara mig genom en osynlig öronsnäcka. Jag bytte då taktik och övergick till att vilja bli kund i banken. Nej, förklarade damen, det går inte för det skulle bli för dyrt för mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla situationen varför det hela slutade med att jag lämnade banken, genom att passera glasbåsen, med oförättat ärende. Uppenbarligen är glasbåsen högeffektiva då jag inte lyckades få med mig några pengar alls ut ur byggnaden.

Väl ute på gatan förstod jag inte riktigt vad som hade hänt. Jag trodde att bankerna ville att man skulle betala en massa pengar till dem, men nu hade jag avråtts från detta. Varför? Har bankanställda i Luxemburg gått en kurs i filantropi för att förbättra sitt rykte. Jag har tidigare öppnat bankkonton utan större dramatik eller kostnader i såväl Tyskland som Frankrike, så det är helt enkelt något lurt. Detta var i alla fall min slutsats för två månader sedan. Men nu, efter den stora krisens utbrott undrar jag om det trots allt inte var så att de fått förhandsinformation om vad som var på gång. Så jag hade förmodligen rätt vad gäller den där osynliga öronsnäckan.

McCain-skämtarna

Det rafflande och spännande dramat på Bispgatan i Djupadal har nu fått sin upplösning. http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article386024/McCain-skamtarna-erkanner.html
Förövarna har erkännt och även betalat sin bot, en sprillandes färsk Zinfandel med glättig etikett. Eftersom jag arbetar inom den juridiska branschen bär det mig emot att erkänna min eventuella relation till de båda förövarna, vilka för övrigt, kanske främst den ena, ensamt eller i samförstånd med andra, uppsåtligen och vid ett flertal tillfällen inte har varit sen att påpeka att jag är så trogen min juristroll att jag skulle ange en nära anhörig. Jag vill ju knappast erkänna att det finns fog för denna falska angivelse och förevarande fall kan tjäna som exempel på att motbevisa detsamma. För det första är det skillnad på att inte vilja erkänna, eller med viss tvekan erkänna, att man är i släktskap eller svågerlag med en person och på att ange en person, släkting eller ej. För det andra är det en inte oväsentlig omständighet att jag i förevarande fall hade vetskap om de båda förövarnas kriminella verksamhet, detta vid en tidpunkt då de ännu inte själva erkänt gärningen, och att jag därvid avstått från att ange dem.

Detta förtjänas att högtidligt avslutas med en hänvisning till Rättegångsbalken 4:11 § för att en gång för alla, med all tydlig klarhet, ange vad jag faktiskt, varken mer eller mindre, åtagit mig att leva upp till. "Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla." Frågor på detta?

John Blund

En av mina kollegor är gift med en amerikanska och hans ögon var röda och smala i morse när han dök upp på jobb, men han var på riktigt gott humör. Han hade vakat hela natten. Han måste vara en tämligen engagerad person för i hans familj finns ingen TV och han hade därför spenderat natten tittande på en liten ruta på sin dator. Det verkade inte göra honom något. Frun skulle dricka champagne med landsmännen på sin arbetsplats. Nu på morgonen fylls min arbetsplats av glada och nöjda människor, alla tycker likadant. Hurra för Barack! Till och med en stor majoritet av det amerikanska folket tyckte ju så, vilket kanske är det mest anmärkningsvärda i sammanhanget, inget close race precis. Jag undrar i mitt stilla sinne var alla John anhängare är någonstans. De kan väl inte bara finnas i Texas, Tennessee eller Oklahoma. Kanske finns det en i Djupadal i Malmö? Det verkade i alla fall så igår morse. Utanför radhuset på Bispgatan återfanns några mycket snygga valplakat där Patrick, som bor i huset, salufördes som en John anhängare. Men inte heller här kunde man återfinna en riktig anhängare. I svensk och internationell press har Patrick starkt dementerat det uppstådda ryktet.
http://www.forbes.com/feeds/ap/2008/11/04/ap5646024.html
http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article385560.ece http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article385797/Falsk-McCain-en-varldsnyhet.html
Skyltarna får dock stå kvar, men tydligen mer som ett skämt. Detta säger kanske något om hur allvarligt man ser på den numera före detta presidentkandidaten. Kanske har hans anhängare fallit i sömn. Jag kan för egen del upplysa dem om att man även kan gå i ide.

Minisemester med familjen

Fredag kväll anlände så familjen och det var härliga kramar som utdelades utanför flygplatsen dit jag hittat precis i tid efter vissa trafikproblem. I lördags besökte vi så piratskeppslekplatsen i Luxemburg innan jag styrde hyrbilen mot Strasbourg. Barnen mumsade byggaren Bob kex så till den milda grad att jag blev tvungen att dammsuga bilen innan jag lämnade tillbaka den. I Strasbourg besökte vi såklart katedralen (men fick gå ut efter en tillsägelse av en vakt då yngsta sonen väsnades för mycket), Petite France, "glasstället" och inte minst Les trois Brasseurs. Denna restaurang som serverar lokala specialiteter och hembrygt öl är vårt absoluta favoritställe och när vi bodde i Strasbourg gick vi dit så ofta vi kunde för att äta en tarte flambée och dricka en öl. Under sommarhalvåret hade vi som tradition att på söndagarna efter frukost ge oss iväg på en lång rollerblades-runda, oftast till Molsheim dit det fanns en välpreparerad cykelväg längs gröna omgivningar och små byar, och när vi så kom hem på eftermiddagen styrde vi stegen mot "brassarna". Där beställde vi vars en classique (den klassiska varianten av tarte flambée) med öl till och därefter delade vi på en så kallad chaud et froid, en söt variant med skivade äpplen som flamberades i calvados vid bordet och serverades med en kula glass. Mmmm! Detta hade vi nöjet att uppleva två gånger denna helg, gissa om vi var lyckliga. Dessutom gillade barnen stället, tummen upp!

Vi övernattade hos min före detta italienska kollega som inte bara är en mycket god och trogen vän utan även en fantastisk värdinna och kock. Att besöket förlöpte utan att något av de hundratals prydnadsföremål som återfinns i hennes lägenhet inte gick sönder är i sig en bedrift. Efter karusellbesök och ytterligare rundvandringar körde jag tillbaka bilen till mina 30 kvadrat där vissa av oss fick en god natts sömn. Strasbourg är en fantastiskt fin stad som väcker många minnen hos mig och min sambo. Flera gånger under helgen tittade vi på varandra och undrade om det inte var så att man trots allt skulle flytta tillbaka. Fast jag tror nog att vi båda vet att det inte kommer hända, i alla fall inte inom en överskådlig tid, även om det är härligt att drömma.

Igår morse skulle vi köpa färska bullar och croissanter till frukost. Yngsta sonen vägrade lämna mataffären för han ville ha en leksaksbil som var strategiskt placerad i matbutiken, och äldsta sonen blev jätteledsen när det inte fanns tillräckligt med tid för honom att välja bullar. Med två skrikande ungar förbyttes så den rosenröda semesteryran för en stund mot den vardag som jag för tillfället lever ganska långt ifrån och som min sambo tillsammans med hjälp från mor- och farföräldrar bemästrar under veckorna. Ordningen återställdes efter att nutellaburken hamnat på frukostbordet.

Efter att ha levererat familjen i god tid på flygplatsen igår eftermiddag satte jag mig i bilen på väg tillbaka. Det kändes tomt och ensamt. Diskomusiken i radion hjälpte eventuellt något för att lätta upp stämningen. Jag kunde dock inte ägna mig åt självömkan under hela hemresan eftersom jag efter ett tag istället tvingades oroa mig för om bensinen skulle räcka. Bensin är ju som bekant billigt i Luxemburg och precis innanför gränsen finns det enorma bensinmackar. Jag hade beräknat att bensinen skulle räcka hela vägen men med ett antal mil kvar till gränsen började det blinka lampor formade som bensinpumpar och texten "Bitte tanken" dök upp på en display. I de långa och återkommande uppförsbackarna genom vinfälten i moseldalen slog bensinmätaren i botten för att resa sig något i nedförsbackarna. Jag började fundera på vad som händer om man får motorstopp på motorvägen och vem man ska ringa och hur jobbigt allt skulle bli. De annars så pålitliga bensinmackarna längs med Autobahn lös med sin frånvaro och det kändes som om alla bilar rusande mot samma mål, det lilla furstendömet med den billiga bensinen. När jag efter stora kval rullade in på macken vid gränsövergången i Wasserbillig, kunde jag andas ut. Macken var organiserad efter drive in-principen. Pumparna låg uppradade likt betalstationerna vid Öresundsbron och efter tankningen körde man ytterligare några meter och betalade i en lucka. Om det var billigt har jag dålig koll på men jag vet att jag betalade 57 euro för en full tank.

Efter att jag lämnat tillbaka hyrbilen tog jag bussen till Auchan, en butikskedja som säljer företrädesvis livsmedel. Jag har aldrig varit i en så stor mataffär i hela mitt liv. Helt enormt. Jag skulle behöva ta ledigt en dag bara för att utforska alla hyllor. De sålde 1,5 liter Martini, Bianco och Rosso, för 7,99 euro. Ett något högre literpris än för bensinen. Hur länge räcker egentligen 1,5 liter Martini? Kan vara värt att utforska.

Frisyrbestyr

För att hylla de döda är det idag halv arbetsdag här. Utan någon familj på plats innebär det tid över som jag kan använda till ett besök hos frisören. Jag har inte klippt mig sedan augusti och ganska länge nu har håret känts som en smärre katastrof. Jag var dock lite rädd för att uppsöka en frisör här efter alla mycket tvivelaktiga klippningar i Frankrike som jag fått utstå. Nu är det i alla fall gjort och tyvärr hade jag rätt. Utanför frisören satt till på köpet en person som jag kände. Jag menar, jag känner i princip ingen här, hur mycket otur kan man ha. Hon var upptagen med sin mobiltelefon och jag lyckades därför smita förbi utan att hon såg mig. Phu. Nästa hinder var att ta mig tillbaka till mitt kontor där jag lämnat mina grejer utan att min kollega, som den halva arbetsdagen till trots skulle sitta kvar under eftermiddagen, såg mig. Efter att ha lyckats med detta konststycke fick jag klura ut hur jag skulle ta mig till toaletten. Med saxen i högsta hugg lyckades även detta och nu kan jag inte göra mer än att hoppas att det kommer att bli snyggare efter tvätt och styling i hemmiljö.

Oaktat resultatet var det intressant i frisersalongen. Jag var där vid halv två snåret idag (fredag) och gick förbi på vinst och förlust. Jag hoppades nästan att de inte skulle ha någon tid, vilket inte varit osannolikt kan man tycka. Men ack, två minter senare satt jag i en stol med fyra lager skyddsdukar omgiven av färgkartor och frisörer. Hierarkin var tydlig. En hårt sminkad mycket smal kvinna med blonderat hår var överordnad de andra och bestämde vilken toning som passade bäst. Sen var det en annan som färgade, en tredje som klippte och ytterligare en fjärde som tog betalt. Det var en oerhörd kommers. Jag blev försäkrad om att allt skulle gå snabbt. Folk sprang omkring som skållade råttor och sopade, serverade kaffe och la fram tidningar åt kunderna. Hårrester sopades helt sonika in i ett skåp. Frisören som klippte mig rekommenderade mig att köpa tre olika produkter till mitt hår. Det värsta är att jag är mycket dålig på att tacka nej till sådana erbjudanden, fast jag inte vill ha något. När allting dessutom formuleras som en order är det ännu svårare. Sätt dig ner! Luta huvudet bakåt! (höj- och sänkbara stolar har tydligen inte nått Luxemburg) Res dig upp! Köp det här schampot! Jag köpte schampot och kände därmed att jag kunde tacka nej till de andra produkterna.

Nu är klockan lite över fyra. Sambon har skickat ett sms och berättat att de är incheckade och det är dax för mig att gå och hämta ut hyrbilen. Jag har lagt band på min fåfänga och kommer att köra direkt till flygplatsen i Tyskland där de landar utan att först åka hem om för att hämta fudgen.

Inga barn

För ca tre timmar sedan borde jag ha tagit emot två härliga barn som springade skulle hoppat upp i min famn. Nu ligger de istället och håller på att somna på ett hotellrum i Göteborg. Suck. Varför det hela blev så här är egentligen ointressant just nu, men man kan väl trots allt sammanfatta det hela med att min sambo och barnen infann sig på fel flygplats inför resan hit. Jag blev först väldigt orolig och nervös, främst för barnens skull, sen arg och uppgiven. Det hela kommer säkert att bli jättebra, till slut, i morgon ska de gå på Liseberg och jag ska gå till jobb.

Efter att jag suttit i telefon i en timme med min sambo för att reda ut allting, och efter att jag märkt att min svenska kollega kommit förbi minst tre gånger under tiden, dök han så upp igen och tittade försiktigt på mig, han var nog lite osäker på hur jag skulle bete mig i den uppståndna situationen. Jag fick lägenheten sa han (han har letat lägenhet), kul för dig svarade jag. Sen visade det sig att han var på väg till den svenska översättningsavdelningen som hade drink idag på grund av deras stundande flytt och undrade om jag ville följa med. Det var precis vad jag ville. Jag behövde komma iväg så att jag slapp sitta och tänka på att barnen inte var på väg till mig. I snabb takt hällde jag i mig fyra glas vin och efter ett tag lyckades jag till och med glömma alltsammans en stund. När det blev tal om att gå vidare för att äta tyckte jag att det var för sent för mat och drog mig istället tillbaka, tänkte att jag skulle gå hem och lägga mig och invänta barnen (och sambon) som kommer imorgon istället. Fast nu ångrar jag mig lite, just nu känns det så himla ensamt och ledsamt att jag måste vänta nästan ett helt dygn till på dem. Gud vad jag saknar dem nu. Det blir totalt tolv dagar utan dem istället för elva. Hade varit lättare att sitta och småsnacka än att gå hem själv, men nu är det för sent.

Flyktingar?

När jag gick hem igår kväll såg jag ett antal personer hoppa in i en lastbil. Två till tre stycken hoppade in i förarhytten medan övriga, ett tiotal, öppnade lastutrymmet och tryckte in sig där. Jag blev konfunderad. Jag fick en kort stund känslan av att det rörde sig om ett smugglingsförsök. Fast det var ju ganska mycket som inte stämde. Jag befann mig trots allt precis utanför mitt jobb, en mycket respektabel arbetsplats, och männen hade hoppat in i lastbilen under glada tillrop. Jag var tvungen att passera väldigt nära lastbilen och fick nästan känslan av att de skulle fråga om jag ville hänga på. Det var nog ingen smugglingsverksamhet, det kändes mer som en OLW reklam.

Varje fredag (nästan) tar jag öresundståget från Kastrup till Svågertorp/Malmö Syd, en resa på ca 15 minuter. En fredag när jag satt och stirrade ut över sundet, ivrig att komma hem och därför med alltför låg koncentrationsförmåga för att läsa något, vände sig min resgranne mot mig i ett försök att säga något. Jag tittade på honom. Han visade fram en biljett, en likadan som jag själv precis hade köpt, pekade på ordet Malmö och därefter i tågets körriktning samtidigt som han tittade på mig med ängslig uppsyn. Jag nickade, pekade och sa "yes". Han nöjde sig med detta. Sen började tankarna vandra och jag sneglade försiktigt åt hans håll. Jo, det var nog så, allt stämde. Han var en yngre man, kanske 20 år gammal, och när han lutat sig mot mig hade jag lagt märke till att han luktade illa. Han verkade inte veta vart han var på väg, satt och fingrade på sig biljett och kunde varken förstå eller prata svenska, kanske inte heller engelska. Trots detta höll han en ihoprullad svensk metrotidning i handen. Han var placerad där, av någon, av någon som tjänade pengar på hans öde. Vi passerade gränsen tillsammans och jag kände mig ganska illa till mods. Vad skulle hände med honom när han kom till centralstationen, vart skulle han gå, hade han någon kontaktperson, var skulle han sova. Jag funderade på om jag kunde göra något, men det kunde jag ju inte. Tåget rullade in mot Svågertorp och när jag reste mig upp vände jag mig mot mannen pekade mot dörren och sa "next". Han missförstod och reste sig upp för att stiga av. "No, no, next" sa jag , pekade återigen och försökte visa att han skulle sätta sig ner. Innan jag gick av försökte jag le mot honom, men han såg mig inte, han satt med huvudet neråtböjt. En halvtimme senare satt jag hemma på det varma köksgolvet omslingrad av barn och sambo långt borta från mannen på tåget.

Barnens ankomst

Om exakt 24 timmar landar familjen! Jag har inte sett barnen på tio dagar nu och jag ser fram emot allt vi ska göra när de kommer ner. Jag har bl. a. hittat en megastor lekplats med ett piratskepp i naturlig storlek inte långt från lägenheten, och egentligen hade vi nog kunnat hänga där hela helgen om de yngre familjemedlemmarna hade fått välja. Jag försöker dock förtränga att min lägenhet är på 30 kvadrat och möblerad med en säng. Det löser sig väl, det är bara några nätter. Dessutom åker vi till vänner i Strasbourg på lördag där det är bättre ställt med sängplatserna.

Vita veckan börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig nu lite hängig efter igår kväll och det blir färre och färre personer i korridorerna ju längre veckan lider. Om jag går hem nu hinner jag kanske handla innan affären stänger kl. 19.00. Jag brukar annars handla på morgonen just på grund av de begränsade kvällsöppettiderna. Jag funderar på att köpa nutella till barnen. Detta skulle jag aldrig någonsin tillåta att de åt hemma, men nu är det ju lite speciellt. Eller kanske är det mest en ursäkt för att jag själv vill ha en burk.

Frukost på jobb

I morse hade jag medvetet ställt klockan en timme senare på grund av utekvällen igår. Jag tyckte att det var okej, inte bara för att jag skulle vara trött, men också för att jag visste att frukosten hemma var slut och jag skulle därför köpa något på vägen och äta på jobb, vilket sparar tid. Jag har köpt med mig frukost till jobb någon enstaka gång tidigare och även om det inte passar min normala rytm är det lite häftigt att stå bredvid alla andra i brödståndet och köpa sin croissant på morgonen. Det får mig att känna mig lite integrerad att göra som alla andra.

När jag lämnade mitt hyreshus såg jag direkt en praktikant som jag träffade för första gången igår på lunchen. Eftersom vi under utekvällen kommit fram till att vi bodde nära varandra blev jag inte förvånad. När jag gick över gatan för att hälsa (hon hade redan sett mig) tänkte jag nöjt att jag genom mina frukostinköp skulle undkomma hennes sällskap hela vägen till jobb. "Jag ska in här och köpa juice" sa jag efter några meters promenad. "Jag kan vänta på dig" säger hon då. När jag stod i kassan med mitt juicepaket kom jag på att det är ganska ovanligt att folk går på morgonen och kanske skulle jag undkomma på detta sätt. Mycket riktigt skulle hon åka buss och det blev därför en alldeles lagom promenad i några minuter innan våra vägar skiljdes. Hon är inte alls en otrevlig person, jag kände bara inte för att tvingas konversera med en person som jag pratat med i fem minuter dagen innan redan på morgonkvisten.

Liquid heter jazzbaren dit jag gick igår. Det är andra gången jag var där och i princip andra gången jag gick ut sedan jag kom till Luxemburg. Att över huvud taget gå ut känns främmande för mig. I vanliga fall kretsar mitt liv kring konsten att balansera jobb med dagishämtning och hushållsbestyr, då går man inte ut. Här är det lite annorlunda. Min kollega var en halvtimme sen och eftersom jag inte visste hur de två tyskar som han också stämt träff med såg ut slog jag mig ner vid ett bord med ett gäng praktikanter som jag delvis kände och som turligt nog också var där. Kanske var det inte tur, kanske är de där varje kväll, vad vet jag. Kvällen förlöpte väl och när min kollega dök upp sa jag att jag sitter här för jag vet inte hur tyskarna ser ut varpå han pekade på två personer vid mitt bord och sa, de sitter där. Tja, mer rätt kunde det väl inte bli. Kvällen blev trevlig, inget exceptionellt, men trevlig. Jag hade gärna undvikit diskussionen om hur en polskas mormor behandlats under andra världskriget som denna person tvunget skulle älta med tyskarna, vilket efter ett tag bidrog till en upptrissad stämning, men annars var det okej. Kvällen startade på franska, gick vidare på engelska och avslutades på tyska. Det är sånt som jag älskar, det är därför jag är här!

En grå morgon

God morgon! Ja, det är morgon här även om klockan på bloggen visar något annat. Ett tekniskt problem som jag inte lyckats åtgärda. Håll ut.

Utanför kontorsfönstret är det grått och disigt som vanligt. Jag kan se byggnaden bredvid men bakom den finns ingenting, där ligger en grå massa som känns som tomma intet. Jag har utsikt över Europeiska investeringsbankens nya byggnad. Den är byggd i stål och glas och smälter således fint in i de glåmiga omgivningarna. Oaktat detta är det en snygg byggnad, arkitekten har lyckats, i alla fall utvändigt.

Jag är också ganska grå idag märker jag nu. Både mina byxor och den nyköpta jackan är lätt gråaktiga. I ett försök att anpassa mig något till vita veckan har jag inte kavaj idag. Tydligen märks mitt försök inte för när min jeansklädda kollega såg mig upplös hon mig om att "under vita veckan får man klä sig hur man vill". Jag svarade faktiskt inte "jag ser det" (olikt mig) utan inledde istället en diskussion om klädvanor där jag snabbt framhävde mig själv som lite konstig som aldrig har kunnat klä ner mig på jobb, även när man får. Psykologin bakom detta är inget jag tänker utveckla just nu. I alla fall, kontentan av att jag inte har någon kavaj på mig idag är att jag kunde ha min nyköpta jacka, som jag annars bara kan använda privat eftersom den är för liten för att ha kavaj under. Jag kände mig därför snygg och fräsch när jag stegade ut på gatan i morse, bara för att snabbt upptäcka att det blev lite kallt utan kavajen, det var trots allt ingen riktig vinterjacka jag köpt. Nåväl, det tar mig under 15 minuter att gå till jobb och dessutom lyckades jag hitta en öppning bland betongsuggorna så att jag kunde gå in genom garaget idag. Den kyliga promenaden är därför redan glömd och dessutom ska jag gå på jazzklubb ikväll. Känns som en bra dag, i alla fall nu.

Vit vecka

På jobb här kallas höstlovsveckan för "vita veckan". Om ni trodde att det betyder, nu jobbar vi häcken av oss utan en droppe alkohol på hela veckan, så har ni fel. Vita veckan betyder att det är fritt fram att ta ut semesterdagar utan restriktioner, att det inte finns några planerade officiella sammankomster där man måste infinna sig och att man kan klä sig precis hur som helst. Det känns lite som det gjorde i skolan sista veckan innan sommarlovet. För egen del märker jag mest bara att det är färre folk i de redan väldigt ödsliga korridorerna. Det är inte det att arbetsplatsen är liten, det är byggnadens dimensioner som gör att man inte ser de andra. Toaletten ligger så långt borta att jag överväger att säga till sekreteraren när jag går för ett besök ifall någon skulle ringa under tiden. Nu är det ju ändå ingen som ringer till mig så jag brukar strunta i det, men ändå. Eftersom min position inte är högst upp i hierarkin precis vågar jag inte heller annat än att klä mig snyggt även denna vecka. Jag har under dagen kunnat notera vilka som innehar de lite högre positionerna.

Jag brukar få ett e-mail varje vecka från någon som har tagit på sig uppgiften att samordna praktikanternas sociala aktiviteter vid en annan institution här i Luxemburg. Eftersom jag i första hand är här för att fortbilda mig brukar jag inte bry mig så mycket om dessa aktiviteter som förutom några dagsturer till närbelägna tyska städer uteslutande beskriver vilken bar/nattklubb man träffas på vilken kväll. Jag tror att måndagarna brukar vara tomma, men under vita veckan är även denna kväll inbokad. Det betyder att det just nu är fullt ös på Art Scene Bar, 15 rue Sigefroi. Ni kommer inte att träffa mig där. Jag har dock blivit uppmuntrad av en av mina närmaste kollegor att hänga med ut imorgon kväll (det är ju snällt att fråga en dag innan så jag hinner planera lite, flexibilitet är inte min starka sida i sådana här sammanhang). Denna utveckling får mig att tro att den vita veckan kan komma att bli allt annat än vit.