Flyktingar?

När jag gick hem igår kväll såg jag ett antal personer hoppa in i en lastbil. Två till tre stycken hoppade in i förarhytten medan övriga, ett tiotal, öppnade lastutrymmet och tryckte in sig där. Jag blev konfunderad. Jag fick en kort stund känslan av att det rörde sig om ett smugglingsförsök. Fast det var ju ganska mycket som inte stämde. Jag befann mig trots allt precis utanför mitt jobb, en mycket respektabel arbetsplats, och männen hade hoppat in i lastbilen under glada tillrop. Jag var tvungen att passera väldigt nära lastbilen och fick nästan känslan av att de skulle fråga om jag ville hänga på. Det var nog ingen smugglingsverksamhet, det kändes mer som en OLW reklam.

Varje fredag (nästan) tar jag öresundståget från Kastrup till Svågertorp/Malmö Syd, en resa på ca 15 minuter. En fredag när jag satt och stirrade ut över sundet, ivrig att komma hem och därför med alltför låg koncentrationsförmåga för att läsa något, vände sig min resgranne mot mig i ett försök att säga något. Jag tittade på honom. Han visade fram en biljett, en likadan som jag själv precis hade köpt, pekade på ordet Malmö och därefter i tågets körriktning samtidigt som han tittade på mig med ängslig uppsyn. Jag nickade, pekade och sa "yes". Han nöjde sig med detta. Sen började tankarna vandra och jag sneglade försiktigt åt hans håll. Jo, det var nog så, allt stämde. Han var en yngre man, kanske 20 år gammal, och när han lutat sig mot mig hade jag lagt märke till att han luktade illa. Han verkade inte veta vart han var på väg, satt och fingrade på sig biljett och kunde varken förstå eller prata svenska, kanske inte heller engelska. Trots detta höll han en ihoprullad svensk metrotidning i handen. Han var placerad där, av någon, av någon som tjänade pengar på hans öde. Vi passerade gränsen tillsammans och jag kände mig ganska illa till mods. Vad skulle hände med honom när han kom till centralstationen, vart skulle han gå, hade han någon kontaktperson, var skulle han sova. Jag funderade på om jag kunde göra något, men det kunde jag ju inte. Tåget rullade in mot Svågertorp och när jag reste mig upp vände jag mig mot mannen pekade mot dörren och sa "next". Han missförstod och reste sig upp för att stiga av. "No, no, next" sa jag , pekade återigen och försökte visa att han skulle sätta sig ner. Innan jag gick av försökte jag le mot honom, men han såg mig inte, han satt med huvudet neråtböjt. En halvtimme senare satt jag hemma på det varma köksgolvet omslingrad av barn och sambo långt borta från mannen på tåget.