Pension

Idag fyller min far 65 år. I Ystads och Trelleborgs allehanda var det en fin artikel om hans liv och leverne fram till idag och även om vad som komma skall. Närmare bestämt studier i italienska. Han kan redan prata italienska, liksom flera andra språk, men enligt honom själv inte på en tillräcklig nivå. När han har läst i tre terminer tänker han sätta sig på sin scooter och åka ner till stöveln och prata med lokalbefolkningen. För att fira det hela har vi haft hela tjocka släkten, med några få undantag, på en fet långlunch hemma hos oss. Jag tillredde för första gången i mitt liv en lammstek med ben och den blev faktiskt riktigt saftig och smaskig. Det var ju kul eftersom min far hade önskat precis det.

Nu ska vi snart spela spel. Någon gång tidigt nästa år ska jag försöka skriva något vettigt igen. Just nu är det semester, eller pension eller nått.

Mellandagar

Jag var inte uppe så sent som jag brukar på lillejulafton. Detta berodde säkert på ett flertal från varandra icke definierbara faktorer, men de två som går att peka på var för det första att jag var uppe väldigt sent den 22 december istället och att svägerskan/svågern fixade julgodiset i år. I övrigt blev det mesta som vanligt. Tomten kom, vi hade mycket julmat, ingen Kalle Anka och alla fick klappar. Nya inslag var närvaron av min svåger och min bror. Att jag tittade på Karl Bertil Johnssons julafton (vilket berodde på min brors närvaro) och att tomten var mer onykter än vanligt hörde till de nyare inslagen. Tomten ville hellre bli bjuden på snaps än gröt. När grannpojken som är jämngammal med min äldsta son kom förbi igår var de båda två rörande överens om att det inte var den riktiga tomten som hade kommit till dem. Han var utklädd. Grannpojken visste dessutom vem det var som hade klätt ut sig. Antingen är barnen inte så lättlurade längre eller är tomtarna av sämre kaliber nuförtiden.

Mellandagar är en adekvat beskrivning över vad som händer i mitt liv just nu. Vi hasar oss upp efter nio varje morgon och har med nöd och näppe fått fram frukosten innan klockan slagit tio. Idag var första gången vi var ute en stund sedan julafton och denna fromma familjeutflykt till en lekplats förbyttes snabbt mot kalla fingrar och barn som inte ville klättra mer. Å andra sidan inbjöd detta till en brasa och varm choklad när vi kom hem. När vi satt där med varsin mugg varm choklad (en visp med grädde på för yngsta sonen), var idyllen ett faktum. Men nu är det snart slut på mellandagslatandet. Jag ska förbereda en middag för 17 personer då min fader uppnår pensionsåldern om två dagar och sen kommer ju nyår. Dags att börja slå i kokböcker.

Julstök

Ungarna sitter spikade i soffan framför en tecknad film om robotar och jag ska försöka få huset i skick för att fira jul här i övermorgon. Jag har inte riktigt kontroll över situationen än och det gillar jag inte. Jag tror att alla julklappar är inhandlade och att jag vet ungefär vilken mat vi fattas, men jag är inte säker. Enligt den tradition jag är uppvuxen med, vilken jag i vuxen ålder själv har anammat, viker man lillejulafton åt att pynta och klä granen. Jag brukar vara uppe väldigt sent och varje år tänker jag att jag måste göra mer innan. Nu har jag tagit det osedvanligt lugnt både i lördags och söndags och har därför väldigt mycket att göra idag för att det bara ska återstå pynt till imorgon. Egentligen har jag nog redan gett upp att jag ska hinna. Men jag ska tillfället i akt när barnen är upptagna en stund att sätta igång med lite städning och eventuellt något kolakok.

Luxemburg känns långt borta, även om jag blev påmind av ett sms från min nyvunne belgisk-svenska vän som återvänt till Bryssel för att fortsätta sitt liv där på samma sätt som jag återvänt till Malmö. Det är inte tänkt att bloggen ska dö än, men så här två dagar innan julafton kommer inga stora beslut att fattas. Jag får fundera på ett eventuellt nambyte och inriktning under jullovet. Jag börjar inte jobba förrän den 12:e januari. Lämna gärna tips om vad ni vill läsa om. Vare sig ni vill det eller ej tror jag det kommer att bli en del EU snack framöver, så jag varnar för detta.

Resan

8.30 kom ägaren till lägenheten med andan i halsen. Jag hade förväntat mig en liten genomgång av lägenheten, eventuellt någon kommentar till städningen eller någon annan formalitet. Det blev något helt annat. Ägaren var mycket stressad. Han hade på eget initiativ lovat att köra mig till flygplatsen. Då det var över en och en halv timme kvar tills flyget skulle gå var jag inte det minsta stressad eller orolig. Ägaren rusade in och ryckte åt sig mina väskor. Jag ställer dessa i hissen, nu kör vi, sa han. Han ville knappt ta emot mina nycklar som jag så fint radat upp på matbordet och ägnade inte lägenhetens skick någon tid alls. Jag tog på mig skor och ytterkläder samtidigt som jag försökte förklara att jag inte alls var i tidsnöd, tvärtom.

Bilresan fortsatte i samma stil. Jag försäkrade honom om att jag inte hade bråttom och att vi kunde reglera de sista sakerna vid flygplatsen. Hans förklaringar var otydliga och jag förstod aldrig om han var stressad för att han själv skulle iväg på något eller om det var för att parkeringsmöjligheterna vid flygplatsen var begränsade. Inget tycktes kunna stoppa honom. Han ville betala tillbaka min deponeringsavgift i kontanter. 1 800 euro. Det var inte läge att börja prata om internetbetalningar. Samtidigt som han försökte styra bilen över bron, vilken jag nyttjat i fyra månader för att ta mig fram och tillbaka till jobb, hivade han upp sedlar ur sin plånbok. Han hade inte riktigt kontroll över bilen som gled fram och tillbaka över de tre körfälten samtidigt som han räknade pengar. 100 och 200 euro-sedlarna började flyga runt i bilen och ner på golvet. Jag fick kontrollräkna summan tre gånger för att vara säker på att jag varken fått för lite eller för mycket samtidigt som jag funderade på om tullen skulle ha någon åsikt om det hela. Väl framme vid flygplatsen fick vi ta en extra tur runt terminalen eftersom det första parkeringsförsöket misslyckades. Andra försöket slutade med att vi blockerade bussens framfart, men eftersom han var så snabb med att få ut mina väskor gjorde det inte så mycket.

Efter den något uppjagade bilturen, man kunde trott att det var frågan om en biljakt, hade jag både gott om tid och pengar att lägga i tax free-shopen. Med omsorg valde jag champagnen till nyår och sen skickade jag julhälsningar via sms innan jag stegade ombord på planet för sista gången. Väl hemma känns allt som vanligt, kanske är det det som är det konstigaste.

Sista brevet hem

Sitter i en tom byggnad och har sagt farväl till alla. Det har varit en härlig och en jobbig dag. Det tar på krafterna att ta farväl. Tillsammans med kollegorna åt jag fantastisk trerätters jullunch. De flesta har nu gett sig iväg åt olika håll i världen för att träffa släkt och vänner, fira jul och åka skidor. Skrivbordet är tömt på pärmar, fotona på barnen hopplockade och pappershögarna slängda. Två av mina kollegor stryker fortfarande omkring men de verkar också vara på språng. Jag har varit duktig och fyllt i den administrativa blankett som man måste lämna in när man slutar. Den intygar att jag inte har stulit några böcker i biblioteket, att jag inte ringt privatsamtal på min telefon utan att betala för mig och att jag lämnat tillbaka mitt passerkort. Utan att någon faktiskt har bett mig om det har jag dessutom helt frivilligt lämnat tillbaka nyckeln till mitt kontor.

Nu återstår det slutstädning av min lägenhet, packning och lite TV-tittande. Jag har ingen aning om vad de sänder ikväll. Brukar stå i kön till incheckningen så här dags om fredagarna. Nu har jag skjutit det framför mig några timmar tills imorgon bitti. Det ska bli spännande och se om ägaren till lägenheten betalar tillbaka den skyhöga deponeringsavgiften som jag erlagt för att få bo i lägenheten. Han ska komma kl. 8.00 imorgon och har erbjudit sig att göra en överföring till mitt bankkonto när jag har gett honom nycklarna till lägenheten. Jag står beredd med mitt IBAN nummer i högsta hugg.

Vänner och champagne

Igår kväll var jag ute tillsammans med mina nyblivna vänner och drack champagne. Idag har jag tagit farväl av mina kollegor med en flaska champagne, den var jättegod. Som avskedspresent fick jag en roman av Eric-Emmanuel Schmitt och en särskild sorts choklad som ofta har förekommit på kontoret. Jag kommer att äta denna med stor andakt om jag någonsin vågar äta upp den. Dessutom har jag fått en stor väggkalender på vilken alla har skrivit sina namn vid sina födelsedagar. Kalendern ska jag hänga upp på mitt kontor i Malmö och när någon fyller år ska jag skicka ett e-mail. En av mina kollegor har sagt att hon kommer och hälsar på redan nästa år då hon har vägarna förbi Malmö.

Det jag inte riktigt tänkte på innan jag åkte hit var att jag skulle komma att träffa nya vänner. Förutom den professionella erfarenheten har jag ju skapat ett känslomässigt band med Luxemburg. Det är ju ofrånkomligt men naiv likt ett barn har jag inte insett det förrän idag. Jag har blivit bjuden på bröllop, folk vill komma till Sverige och hälsa på, jag har lust att åka tillbaka, kontaktuppgifter utbyts.

Imorgon åker jag till jobbet för sista gången. Det känns konstigt. Samtidigt längtar jag efter ett normalt liv i Malmö. Fast just precis i denna stund vill jag bara sitta här, i denna enorma byggnad med alla normala och onormala människor från när och fjärran och insupa atmosfären. Jag tror att det dröjer ganska länge innan jag får chansen att arbeta i en liknande miljö och idag ska jag suga på karamellen extra länge.

Historens vingslag

Idag har jag besökt Europaparlamentets äldsta byggnad här i Luxemburg. Den innehåller den första plenisalen som byggdes för att användas av parlamentet då sammarbetet ännu bestod av sex medlemsländer. Det var en stark upplevelse. Den fantastiska 60-tals designen var helt intakt och jag kunde se alla gubbar som jag sett på foton från EG:s tidiga epok framför mig. De sex ynka översättningsbåsen bakom minimala glasrutor syntes knappt där de smälte in i väggarna. Det var gott om plats för besökare uppe på läktarna. Salen kan inte användas idag då den är för liten. Den utgör ett historiskt monument men dess framtid är oviss.

Även i de ursprungliga medlemsstaterna, vilka grundade EG som ett fredsprojekt, har opinionen kring EU förändrats i takt med att generationen som minns kriget håller på att försvinna. Irland är fortfarande mot Lissabonfördraget. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända med EU framöver. Jag både hoppas och tror att både den gamla plenisalen och EU har en blomstrande tid med stora utvecklingsmöjligheter framför sig. Kanske har jag fel. Den som lever får se.