Inga barn

För ca tre timmar sedan borde jag ha tagit emot två härliga barn som springade skulle hoppat upp i min famn. Nu ligger de istället och håller på att somna på ett hotellrum i Göteborg. Suck. Varför det hela blev så här är egentligen ointressant just nu, men man kan väl trots allt sammanfatta det hela med att min sambo och barnen infann sig på fel flygplats inför resan hit. Jag blev först väldigt orolig och nervös, främst för barnens skull, sen arg och uppgiven. Det hela kommer säkert att bli jättebra, till slut, i morgon ska de gå på Liseberg och jag ska gå till jobb.

Efter att jag suttit i telefon i en timme med min sambo för att reda ut allting, och efter att jag märkt att min svenska kollega kommit förbi minst tre gånger under tiden, dök han så upp igen och tittade försiktigt på mig, han var nog lite osäker på hur jag skulle bete mig i den uppståndna situationen. Jag fick lägenheten sa han (han har letat lägenhet), kul för dig svarade jag. Sen visade det sig att han var på väg till den svenska översättningsavdelningen som hade drink idag på grund av deras stundande flytt och undrade om jag ville följa med. Det var precis vad jag ville. Jag behövde komma iväg så att jag slapp sitta och tänka på att barnen inte var på väg till mig. I snabb takt hällde jag i mig fyra glas vin och efter ett tag lyckades jag till och med glömma alltsammans en stund. När det blev tal om att gå vidare för att äta tyckte jag att det var för sent för mat och drog mig istället tillbaka, tänkte att jag skulle gå hem och lägga mig och invänta barnen (och sambon) som kommer imorgon istället. Fast nu ångrar jag mig lite, just nu känns det så himla ensamt och ledsamt att jag måste vänta nästan ett helt dygn till på dem. Gud vad jag saknar dem nu. Det blir totalt tolv dagar utan dem istället för elva. Hade varit lättare att sitta och småsnacka än att gå hem själv, men nu är det för sent.