Livets goda

Tidigt i lördags morse gav jag mig av till centralstationen i Luxemburg för att ta tåget till Bryssel. Eftersom jag glömt att kolla busstiderna lämnade jag lägenheten i god tid för att inte bli sen. Dessutom hade jag inte köpt någon biljett. Det hela slutade så klart med att jag hade alldeles för mycket tid över på stationen och jag hamnade därför i det väl tilltagna tidningsståndet en stund. Det var faktiskt mer som en bokhandel. Jag letade länge efter en fransk roman, vilket jag tänkte kunde bli en ny utmaning att ta sig an, men hittade inget jag kände igen. Le Clézio lös med sin frånvaro. Precis innan jag gav upp fastnade mina ögon på hyllan bredvid och där stod en utgåva av EU:s fördrag. Är det inte bara helt fantastiskt att de säljer fördraget i tidningsståndet på centralstationen! Det är sånt som får en att förstå att man inte befinner sig i Sverige.

På avtalad tid satt jag på caféet och skickade ett sms till min kompis som jag inte sett på kanske åtta år. "I have arrived!", skrev jag. Jag var lite osäker på vilket språk vi skulle använda. Vi lärde känna varandra i Tyskland, men ingen av oss har tyska som modersmål. Mailen som vi utbytt under veckan hade vi skrivit på engelska. Det blev engelska. Han är en av de få som besökt mig i Sverige av de jag lärde känna när jag pluggade i Tyskland, men därefter har kontakten varit minst sagt sparsam. Trots detta kändes det självklart att kontakta just honom inför Brysselhelgen och kolla om han hade tid att ses. När vi satt på caféet var det som om vi hade setts igår! Supertrevligt, vänskapligt och djupt direkt. Med vissa personer är det bara så. Efter att vi kommit fram till att vi båda hade ett välbehållet yttre och såg ut ungefär som sist vi sågs var vi båda två ännu mer nöjda och vi bestämde oss för att fortsätta se unga och välbehållna ut fram tills nästa gång vi skulle ses, vilket förmodligen dröjer några år. Innan det var dags för mig att åka vidare visade han mig huset han köpt för några år sedan. Ett litet hus från 1600-talet som låg inklämt i en charmig huslänga i ett mycket trevligt område nära caféet. Bottenvåningen bestod av ett lergolv och rena tegelstensväggar med ett hål i taket som gick rakt upp mot terrassen ovanför. Han ursäktade sig såklart för detta, det skulle snart fixas till. De övriga tre våningarna var snyggt renoverade. Hans sambo, som jag också känner sedan tidigare, hade precis vaknat. Det var i alla fall min slutsats med tanke på hur han såg ut. Efter några sit-ups, som föreföll ansträngande, gick sambon och satte sig vid fönstret för att röka. Efter rökpausen gjordes ytterligare några sit-ups innan han gick och duschade. Jag tog farväl och gick till metron som även på söndagar körde med tre minuters mellanrum.

En av de svenskar som jag slet mitt hår tillsammans med under de tuffa studieåren i Tyskland är nybliven förälder och har precis också skaffat hus i en annan del av Bryssel. Även detta hus var i fyra våningar, därtill med högt i tak och dessutom med en inredningsbar vind. Trappan var genomgående och liksom svävade bredvid den enorma väggen på husets ena långsida. Allt nyrenoverat, det var svårt att inte bli imponerad efter husesynen. Mitt mål med helgen var att träffa mina vänner och kolla lite på bebisen. Med en liten nybliven bebis och deras första helg hemma efter några veckor på neonatal, ville jag inte störa för mycket. Men det slutade istället med att jag var tvungen att ge mig av med ett sent tåg på söndag kvällen för att överhuvudtaget hinna tillbaka. Jag kände mig så varmt välkommen och vi hade så trevligt mitt bland amning, blöjbyten och alla presenter som de överösts med. Både lördagen och söndagen inbjöd till promenader med barnvagnen, bl.a. till den närbelägna marknaden. När jag strövade runt där mitt i söndagskommersen kände jag att jag verkligen trivdes. Det gick upp för mig att Bryssel är en stad som jag skulle kunna tänka mitt att bo i, faktiskt.