Frukost på jobb

I morse hade jag medvetet ställt klockan en timme senare på grund av utekvällen igår. Jag tyckte att det var okej, inte bara för att jag skulle vara trött, men också för att jag visste att frukosten hemma var slut och jag skulle därför köpa något på vägen och äta på jobb, vilket sparar tid. Jag har köpt med mig frukost till jobb någon enstaka gång tidigare och även om det inte passar min normala rytm är det lite häftigt att stå bredvid alla andra i brödståndet och köpa sin croissant på morgonen. Det får mig att känna mig lite integrerad att göra som alla andra.

När jag lämnade mitt hyreshus såg jag direkt en praktikant som jag träffade för första gången igår på lunchen. Eftersom vi under utekvällen kommit fram till att vi bodde nära varandra blev jag inte förvånad. När jag gick över gatan för att hälsa (hon hade redan sett mig) tänkte jag nöjt att jag genom mina frukostinköp skulle undkomma hennes sällskap hela vägen till jobb. "Jag ska in här och köpa juice" sa jag efter några meters promenad. "Jag kan vänta på dig" säger hon då. När jag stod i kassan med mitt juicepaket kom jag på att det är ganska ovanligt att folk går på morgonen och kanske skulle jag undkomma på detta sätt. Mycket riktigt skulle hon åka buss och det blev därför en alldeles lagom promenad i några minuter innan våra vägar skiljdes. Hon är inte alls en otrevlig person, jag kände bara inte för att tvingas konversera med en person som jag pratat med i fem minuter dagen innan redan på morgonkvisten.

Liquid heter jazzbaren dit jag gick igår. Det är andra gången jag var där och i princip andra gången jag gick ut sedan jag kom till Luxemburg. Att över huvud taget gå ut känns främmande för mig. I vanliga fall kretsar mitt liv kring konsten att balansera jobb med dagishämtning och hushållsbestyr, då går man inte ut. Här är det lite annorlunda. Min kollega var en halvtimme sen och eftersom jag inte visste hur de två tyskar som han också stämt träff med såg ut slog jag mig ner vid ett bord med ett gäng praktikanter som jag delvis kände och som turligt nog också var där. Kanske var det inte tur, kanske är de där varje kväll, vad vet jag. Kvällen förlöpte väl och när min kollega dök upp sa jag att jag sitter här för jag vet inte hur tyskarna ser ut varpå han pekade på två personer vid mitt bord och sa, de sitter där. Tja, mer rätt kunde det väl inte bli. Kvällen blev trevlig, inget exceptionellt, men trevlig. Jag hade gärna undvikit diskussionen om hur en polskas mormor behandlats under andra världskriget som denna person tvunget skulle älta med tyskarna, vilket efter ett tag bidrog till en upptrissad stämning, men annars var det okej. Kvällen startade på franska, gick vidare på engelska och avslutades på tyska. Det är sånt som jag älskar, det är därför jag är här!