Några driftiga elever på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg har kommit på idén att marknadsföra en ficka som kan placeras i behån. LÄNK Den är tillräckligt stor för att rymma kreditkort och sedlar. Vilken fantastisk idé säger jag som senast i onsdags hade nycklarna i stövlarna. Det var obekvämt och skavde när jag gick. Jag har alltid ogillat att släpa på väskor och försöker undvika det. Men tyvärr lever vi ju i ett samhälle där man måste låsa om sig och köpa saker ibland.
För några veckor sedan låste jag mig ute ur min lägenhet här i Luxemburg. Det var av misstag och berodde på att någon hade varit och bytt ut mätanordningar på elementen. När personen hade gått stod dörren halvöppen och jag som var sen till jobb rusade ut och drog igen dörren. Tre sekunder senare insåg jag mitt misstag. Dörren var inte låst men saknar handtag på utsidan varför det är omöjligt att öppna den utan nycklar. Den historien fick ett lyckligt slut.
Jag ska snart bege mig till flygplatsen. Jag hoppas att ingen tränger sig före mig idag och att min biljett är i ordning. Helgen bjuder på adventspyssel kan jag anta. Dags att plocka fram kartongerna och upptäcka att alla lampor i adventsljusstakarna är trasiga med andra ord. Det är så det brukar vara. Om jag hinner ska jag dock ta en tur förbi min födelsestad Trelleborg. Behåfickorna finns enligt uppgift till försäljning i Parken och på Rådhustorgets julmarknad.
fredag 28 november 2008
onsdag 26 november 2008
Mera pizza
Det är något skumt med de italienska restaurangerna här i Luxemburg. Igår kväll besökte jag en annan än sist och historien upprepade sig. Mycket god mat, märklig service. När vi kom dit vid åttasnåret var vi nästan först och kyparna, som var ganska roliga och språkkunniga, hängde en hel del vid vårt bord. Det var långa diskussioner om vilken förätt och vilket vin som skulle beställas. Men när lokalen började fyllas av gäster hände något. Plötsligt gick kyparna snabbt förbi vårt bord tittande i golvet. Vattenkannan och vinflaskan kom aldrig och när våra väl tilltagna portioner till slut serverades fick bara fem i sällskapet sin mat. Efter tio minuter sa vi till att vi faktiskt var sex stycken runt bordet och då dök en pizza upp. Det var bara ett problem, den var kall. Vi försökte få kontakt med kyparen igen och när detta lyckades visade det sig att den skulle vara kall. Österrikaren som skulle äta pizzan nöjde sig med detta och avböjde att få något annat när kyparen trots allt erbjöd detta. Hur det nu var så dök en nygräddad pizza upp en halvtimme senare. Vi satt då och pustade ut efter att ha ätit ungefär hälften av det som legat på våra tallrikar. Av den enorma pizzan var 2/3 kvar. Vi kunde därför inte göra annat än att skratta. Det hela slutade med doggybags för tre i sällskapet och österrikaren gick hem med två pizzakartonger och bjöd in oss alla till middag ikväll igen. Till slut gick vi i alla fall därifrån och jag tog hissen hem. Österrikaren hade inte riktigt samma flyt för idag berättade hon att när hon väl stod utanför lägenheten saknade hon sin husnyckel och batteriet i mobilen hade dött. Tur för henne då att hon hade två pizzor att knapra på i kylan.
Jag måste bara få tillägga något helt annat, nämligen att Tjeckiens högsta domstol idag på förmiddagen har konstaterat att Lissabonfördraget inte strider mot den tjeckiska grundlagen och det är fritt fram för dem att ratificera fördraget. Det betyder att det bara är Irland som sagt nej och att Tjeckien kan ta över ordförandeskapet med hedern i behåll i januari. 26 för och en emot är trots allt ganska bra siffror tycker jag. Bättre än så blir det nog inte.
Jag måste bara få tillägga något helt annat, nämligen att Tjeckiens högsta domstol idag på förmiddagen har konstaterat att Lissabonfördraget inte strider mot den tjeckiska grundlagen och det är fritt fram för dem att ratificera fördraget. Det betyder att det bara är Irland som sagt nej och att Tjeckien kan ta över ordförandeskapet med hedern i behåll i januari. 26 för och en emot är trots allt ganska bra siffror tycker jag. Bättre än så blir det nog inte.
tisdag 25 november 2008
Säkerhetskontroller
Har I væske i håndbagagen? Så står det på en skylt på Kastrup vid säkerhetskontrollen. Jag brukar aldrig pipa när jag går igenom kontrollen. Jag har inte heller några vätskor i handbagaget, inget skärp i byxlinningen, ingen laptop i väskan och inga nycklar eller mynt i fickorna. På så sätt känner jag mig alltid som en mycket oproblematisk resenär och står tålmodigt och väntar på alla omständliga personer som ska tömma fickor, ta av sig kavajer och plocka upp sina datorer för att placera dem synligt i plastbacken på bandet.
I går pep det när jag gick genom kontrollen. Jag hade i stort sätt samma kläder som i fredags och då pep det inte. Jag fick ställa mig på en liten pall och hålla ut armarna. Det är tur att jag inte är så känslig för det var en ganska närgången kontroll jag råkade ut för och den utfördes inte av någon snygg uniformerad kvinna precis. Jag undrar trots allt vad de kan hitta vid kontrollerna och om de någonsin hittar något. Efter den noggranna kontrollen vet jag precis var jag skulle kunna placera mer än 1 dl vätska utan att det upptäcktes. Jag tror inte det hade varit svårt. Dessutom hade jag en nyinköpt osthyvel i handbagaget och en gång har jag rest med en synål. Detta hade de tydligen inget emot. Jag skulle nog kunna hota eller skada någon med osthyveln, särskilt om jag bryter av toppen så att det vassa kommer fram. Dessutom är jag säker på att terroristerna är bättre än vad jag är på att hitta på lösningar i dessa sammanhang, det är ju trots allt deras jobb.
Jag känner mig sällan rädd när jag flyger. Lite läskigare är det då att åka ner i tunneln med Öresundståget. Särskilt i morgonrusningen när passagerarna står som packade sillar i gångarna. Det är väl då de slår till. Om en liten stund ska jag åka hiss ner till Grund. Grund är en ravinliknande dalgång som skär genom Luxemburgs stad och skapar stora nivåskillnader och branta vägar. Om man inte vill gå på de slingriga vägarna för att ta sig ner i dalgången eller om man behöver spara tid, kan man åka hiss ner. Det är ganska lustigt. Hissen finns inne i centrum precis bredvid Luxemburgs nybyggda ungdomsdomstol. Nere i Grund är det vackert med små broar och gamla hus. Det är gott om restauranger och det är anledningen till att jag ska åka hissen idag. Avskedsmiddag för en brittisk praktikant på en italiensk restaurang står på kvällsschemat. Jag har varken laptop eller skärp med mig dit. Jag hoppas dock att jag har min väska i handen och væske i magen när jag går hem.
I går pep det när jag gick genom kontrollen. Jag hade i stort sätt samma kläder som i fredags och då pep det inte. Jag fick ställa mig på en liten pall och hålla ut armarna. Det är tur att jag inte är så känslig för det var en ganska närgången kontroll jag råkade ut för och den utfördes inte av någon snygg uniformerad kvinna precis. Jag undrar trots allt vad de kan hitta vid kontrollerna och om de någonsin hittar något. Efter den noggranna kontrollen vet jag precis var jag skulle kunna placera mer än 1 dl vätska utan att det upptäcktes. Jag tror inte det hade varit svårt. Dessutom hade jag en nyinköpt osthyvel i handbagaget och en gång har jag rest med en synål. Detta hade de tydligen inget emot. Jag skulle nog kunna hota eller skada någon med osthyveln, särskilt om jag bryter av toppen så att det vassa kommer fram. Dessutom är jag säker på att terroristerna är bättre än vad jag är på att hitta på lösningar i dessa sammanhang, det är ju trots allt deras jobb.
Jag känner mig sällan rädd när jag flyger. Lite läskigare är det då att åka ner i tunneln med Öresundståget. Särskilt i morgonrusningen när passagerarna står som packade sillar i gångarna. Det är väl då de slår till. Om en liten stund ska jag åka hiss ner till Grund. Grund är en ravinliknande dalgång som skär genom Luxemburgs stad och skapar stora nivåskillnader och branta vägar. Om man inte vill gå på de slingriga vägarna för att ta sig ner i dalgången eller om man behöver spara tid, kan man åka hiss ner. Det är ganska lustigt. Hissen finns inne i centrum precis bredvid Luxemburgs nybyggda ungdomsdomstol. Nere i Grund är det vackert med små broar och gamla hus. Det är gott om restauranger och det är anledningen till att jag ska åka hissen idag. Avskedsmiddag för en brittisk praktikant på en italiensk restaurang står på kvällsschemat. Jag har varken laptop eller skärp med mig dit. Jag hoppas dock att jag har min väska i handen och væske i magen när jag går hem.
måndag 24 november 2008
Var är jag?
Slumrade till lite på flyget och vaknade när vi var några meter över marken. För ett ögonblick trodde jag att jag kommit fel eller att vi vänt om för att landa på Kastrup. Marken var vit. Det var inte vad jag hade räknat med. Till skillnad från köldknäppen i Skåne är det dock inte tillräckligt kallt här för att det vita verkligen kan kallas snö. Slask är rätta ordet. Och jag som trodde det var rätt att ha på mig inneskor med tunn sula. Jag trillade inte men var på god väg en eller två gånger. Fick tillfälle att le lite åt en man som jag nu flugit med några helger i rad. Vi är inte många på planet så det är lätt att känna igen folk. Han har alltid jeans, en kort mycket bullig dunjacka och en väska på hjul.
söndag 23 november 2008
Skånsk vinter
Igår morse hade det snöat i Skåne. Termometern visade runt noll i Malmö och den lilla snön som kom låg därför kvar istället för att omgående förvandlas till en smutsig gråaktig slasksörja som vanligt. Barnen var ivriga ut för att kasta snöboll och åka pulka. Om det var en bedrövlig syn i parken precis där vi bor igår så var det än värre idag. Trots att nästan all snö hade försvunnit och backen mest bestod av gräs och lera åktes det pulka för glatta livet. Jag såg för mitt inre hur norrlänningarna skulle ha hånat oss om de såg det hela. Desperata skåningar som måste ut när det ligger en centimeter snö. Kanske blir det ingen mer snö i år, skynda, skynda. Jag undrar just om jag får uppleva en riktigt kall vinter i Skåne igen. Jag har inga starka minnen av vargavintern 1978-79, men jag har några foton. Och så tror jag att det var enda gången som jag använde mina längdåkningsskidor som jag hade fått av min morfar. Vintern 1986-87 minns jag bättre. Då åkte jag skridskor på Öresund och fick åka isbrytare till skolan. Jag och mina klasskamrater missade första lektionen varje morgon i flera veckor. Det var coolt när man gick på högstadiet.
Enligt snacket i pulkabacken ska det töa på onsdag. Jag tror inte vi har hunnit få på vinterdäcken till dess och dessutom går flyget tidigt imorgon bitti för mig. Jag får vackert lämna den skånska snön bakom mig för ytterligare en arbetsvecka på den något varmare kontinenten. Jag har ju varit hemma tre dagar denna helgen och det kan bara sammanfattas med ett ord. Fantastiskt! Jag inbillar mig just för stunden att fyra arbetsdagar och tre familjedagar per vecka är den ultimata lösningen på alla världens problem. Kanske att vi till och med får snö i Skåne om man börjar använda den modellen. Jag tror jag ska testa det till våren.
Enligt snacket i pulkabacken ska det töa på onsdag. Jag tror inte vi har hunnit få på vinterdäcken till dess och dessutom går flyget tidigt imorgon bitti för mig. Jag får vackert lämna den skånska snön bakom mig för ytterligare en arbetsvecka på den något varmare kontinenten. Jag har ju varit hemma tre dagar denna helgen och det kan bara sammanfattas med ett ord. Fantastiskt! Jag inbillar mig just för stunden att fyra arbetsdagar och tre familjedagar per vecka är den ultimata lösningen på alla världens problem. Kanske att vi till och med får snö i Skåne om man börjar använda den modellen. Jag tror jag ska testa det till våren.
fredag 21 november 2008
Konsten att köa
Vissa personer kan inte köa. Egentligen vill jag inte generalisera men jag tänker göra det ändå. Fransmän kan inte köa. När jag bodde i Frankrike fick jag nästan magsår av att gå på det lokala apoteket. Där fanns en lång disk med fyra till fem kassor. Typiskt sätt organiserat för att passa ett kölappsystem då utrymmet att skapa lämliga köer framför respektive kassa, alternativt en gemensam kö, saknades. Det var alltid mycket folk. Jag försökte hålla koll på vilka som var där före mig och vilka som kom efter för att bevaka min plats. Tyvärr hade jag inte riktigt den rätta mentaliteten. Ofta betjänades flera fransmän före mig, men jag blev bättre med tiden. Förmodligen är det mitt rättvisetänk som stressar mig i sådana situationer, för egentligen spelar ju fem minuter hit eller dit inte så stor roll.
Igår flög jag hem till Malmö en dag tidigare än vanligt. På Luxemburgs flygplats finns ett utmärkt kösystem, inte svårt att förstå, rättvist och logiskt. Trodde jag. Jag stod längst fram i kön och det var folktomt. Bakom mig närmade sig två äldre personer, förmodligen ett par. Jag kan inte svära på deras nationalitet men de talade franska sinsemellan. Av någon anledning sa damen lite avmätt "ursäkta" och gick sedan bara förbi mig och försökte leta sig fram till en ledig incheckningsdisk. Alla var upptagna just då. Jag tänkte först att kanske var det ett specialfall, de hade extra bråttom eller något sånt. Jag tänker ofta det bästa om människors avsikter. Men det visade sig snart att det bara var ett snyltförsök. Eller tja, inget försök utan snarare en direkt och medveten handling. När herren i hennes sällskap, som uppenbarligen hade mer hyffs i kroppen, påpekade att jag nog var före dem, försökte hon motivera det hela med att vi inte stod i samma kö och desutom var det svårt att föstå hur kön fungerade. Jag förklarade vänligt hur det fungerade men det bet inte. Hon fortsatte att tränga sig och kallade oavbrutet på sin sällskapande herre för att han skulle följa efter henne. Herren var osäker och ursäktade sig inför mig, alltid något. Sen frågade han om jag hade något emot att han slöt upp med damen. Eftersom flyget skulle avgå samma tid oavsett när jag checkade in, vilket jag upplös dem om, spelade det ju egentligen ingen roll. Jag blev långt ifrån lika irriterad som jag brukade bli på apoteket, förmodligen just på grund av att ingen tjänade eller förlorade på situationen. Trots detta undrar jag ju lite hur vissa tänker. Förmodligen inte alls. Att jag sen höll på att missa flyget för att incheckningen tog 40 minuter är en helt annan sak. Jag förstod dock aldrig om det var SAS fel eller personalen på flygplatsen som bara var klantiga. Men, det spelar ju inte heller någon roll.
Vad som spelar roll är att jag har fått en extra dag hemma med barnen, borträknat några timmar som jag spenderade på jobb i Malmö. Tydligen var jag saknad både på jobb och av barnen, och det känns ju bra och spelar roll. Godnatt!
Igår flög jag hem till Malmö en dag tidigare än vanligt. På Luxemburgs flygplats finns ett utmärkt kösystem, inte svårt att förstå, rättvist och logiskt. Trodde jag. Jag stod längst fram i kön och det var folktomt. Bakom mig närmade sig två äldre personer, förmodligen ett par. Jag kan inte svära på deras nationalitet men de talade franska sinsemellan. Av någon anledning sa damen lite avmätt "ursäkta" och gick sedan bara förbi mig och försökte leta sig fram till en ledig incheckningsdisk. Alla var upptagna just då. Jag tänkte först att kanske var det ett specialfall, de hade extra bråttom eller något sånt. Jag tänker ofta det bästa om människors avsikter. Men det visade sig snart att det bara var ett snyltförsök. Eller tja, inget försök utan snarare en direkt och medveten handling. När herren i hennes sällskap, som uppenbarligen hade mer hyffs i kroppen, påpekade att jag nog var före dem, försökte hon motivera det hela med att vi inte stod i samma kö och desutom var det svårt att föstå hur kön fungerade. Jag förklarade vänligt hur det fungerade men det bet inte. Hon fortsatte att tränga sig och kallade oavbrutet på sin sällskapande herre för att han skulle följa efter henne. Herren var osäker och ursäktade sig inför mig, alltid något. Sen frågade han om jag hade något emot att han slöt upp med damen. Eftersom flyget skulle avgå samma tid oavsett när jag checkade in, vilket jag upplös dem om, spelade det ju egentligen ingen roll. Jag blev långt ifrån lika irriterad som jag brukade bli på apoteket, förmodligen just på grund av att ingen tjänade eller förlorade på situationen. Trots detta undrar jag ju lite hur vissa tänker. Förmodligen inte alls. Att jag sen höll på att missa flyget för att incheckningen tog 40 minuter är en helt annan sak. Jag förstod dock aldrig om det var SAS fel eller personalen på flygplatsen som bara var klantiga. Men, det spelar ju inte heller någon roll.
Vad som spelar roll är att jag har fått en extra dag hemma med barnen, borträknat några timmar som jag spenderade på jobb i Malmö. Tydligen var jag saknad både på jobb och av barnen, och det känns ju bra och spelar roll. Godnatt!
torsdag 20 november 2008
EU - Fredsprojekt eller stridsåtgärd
Idag beslutar riksdagen om EU:s så kallade Lissabonfördrag. I samband med debatt och omröstning väcks återigen frågan om Vaxholmskonflikten och Laval-domen som kom från EG-domstolen för snart ett år sedan. I Laval-domen ansåg EG-domstolen att Byggnads agerat oproportionerligt när de försatte det lettiska bolaget Laval i blockad efter att parterna inte kunnat enas om att teckna ett svenskt kollektivavtal. Det finns de som har velat vänta med omröstningen av Lissabonfördraget tills den utredning som tillsatts för att utreda effekterna av Laval-domen är klar. Man kan ju undra varför. Särskilt eftersom Lissabonfördraget handlar om allt annat än fackliga stridsåtgärder.
Det är inte bara ett svenskt fenomen att blanda ihop olika frågor på det här sättet, men jag tycker alltid att det är lika irriterande. En del personer är emot enbart på grund av att de inte gillar EU eller vissa aspekter av EU. Självklart kan inte allt med EU vara bra. Är allt i Sverige bra? Men om man nu tycker att inte allting inom EU fungerar, vore det inte bättre att granska nya förslag för att se om just det förslaget förbättrar eller försämrar något innan man börjar gapa. Fokusera på vad frågan handlar om istället för att prata om det som inte står på agendan. Och om de saker man vill förändra inte står på agendan, arbeta då för att dessa ska hamna på agendan. Håll isär äpplen och päron helt enkelt.
Motsägelserna är ibland många och lustiga. Som att samtidigt driva frågan om nej till EU och ja till utvidgning av EU, vilket vissa svenska partier har gjort. Ett annat exempel är de som ena dagen tycker att EU, eller ännu bättre Bryssel, lägger sig i för mycket (t.ex. horribla förslag om ett gemensamt försvar) och nästa dag upprörs över att EU inte gör något (t.ex. fredsbevarande insatser på Balkan). I slutändan handlar det bara om vilka befogenheter medlemsstaterna gett EU. EU kan inte ge sig mandat på eget bevåg utan kan bara göra det som medlemsstaterna har bestämt att den ska göra.
Jag har suttit hela förmiddagen och lyssnat på spännande saker som har att göra med Personuppgiftslagen. Jag är ledsen, men jag tycker faktiskt det är spännande. Trots att jag var ute relativt sent igår kväll, gick på lokal och hade jätteroligt, så orkade jag lyssna engagerat under hela tillställningen. Dessutom är det roligt att titta på tanter och farbröder i lustiga mantlar. De brittiska representanterna har till och med krulliga peruker och tilltalar domarna med my lord och my lady. Det kallar jag underhållning. Imorgon bitti ska jag så klara av att lämna barnen på dagis, det var fem månader sen sist, och sen ska jag förhandla till mig en bra lön. Livet bjöd således på en spännande dag igår, ytterligare en idag och så kommer det en till imorgon.
Det är inte bara ett svenskt fenomen att blanda ihop olika frågor på det här sättet, men jag tycker alltid att det är lika irriterande. En del personer är emot enbart på grund av att de inte gillar EU eller vissa aspekter av EU. Självklart kan inte allt med EU vara bra. Är allt i Sverige bra? Men om man nu tycker att inte allting inom EU fungerar, vore det inte bättre att granska nya förslag för att se om just det förslaget förbättrar eller försämrar något innan man börjar gapa. Fokusera på vad frågan handlar om istället för att prata om det som inte står på agendan. Och om de saker man vill förändra inte står på agendan, arbeta då för att dessa ska hamna på agendan. Håll isär äpplen och päron helt enkelt.
Motsägelserna är ibland många och lustiga. Som att samtidigt driva frågan om nej till EU och ja till utvidgning av EU, vilket vissa svenska partier har gjort. Ett annat exempel är de som ena dagen tycker att EU, eller ännu bättre Bryssel, lägger sig i för mycket (t.ex. horribla förslag om ett gemensamt försvar) och nästa dag upprörs över att EU inte gör något (t.ex. fredsbevarande insatser på Balkan). I slutändan handlar det bara om vilka befogenheter medlemsstaterna gett EU. EU kan inte ge sig mandat på eget bevåg utan kan bara göra det som medlemsstaterna har bestämt att den ska göra.
Jag har suttit hela förmiddagen och lyssnat på spännande saker som har att göra med Personuppgiftslagen. Jag är ledsen, men jag tycker faktiskt det är spännande. Trots att jag var ute relativt sent igår kväll, gick på lokal och hade jätteroligt, så orkade jag lyssna engagerat under hela tillställningen. Dessutom är det roligt att titta på tanter och farbröder i lustiga mantlar. De brittiska representanterna har till och med krulliga peruker och tilltalar domarna med my lord och my lady. Det kallar jag underhållning. Imorgon bitti ska jag så klara av att lämna barnen på dagis, det var fem månader sen sist, och sen ska jag förhandla till mig en bra lön. Livet bjöd således på en spännande dag igår, ytterligare en idag och så kommer det en till imorgon.
tisdag 18 november 2008
Löneförhandling
Hjälp! Igår ringde min svenska chef till mig. En chef jag aldrig träffat för hon är ny. Det är dags för löneförhandling sa hon. Jag blev ganska förvånad och lite orolig när jag förstod att det inte gick att vänta till januari som jag hade trott. Via svenska kollegor hade jag ju hört att förhandlingarna, som försenats i mer än ett år och som skapat ständiga diskussioner det senaste året, nu hade slutförts, men att det skulle få dessa effekter för mig trodde jag inte. Vi diskuterade lite fram och tillbaka och efter ett tag sa nya chefen. "Vad säger du om att vi tar det hela per telefon?" "Har jag något val" undrade jag. "Egentligen inte" svarade hon. Jag menar, det hela är ju ganska olustigt redan från början. Att det dessutom sker per telefon och med en person som inte har träffat mig gör det inte roligare. Jo, men du förstår jag är en mycket lojal och ansvarstagande arbetstagare, jag ställer alltid upp. Också sjöng jag på julfesten i fjol. Jasså, säger du det...
Efter några ångestfyllda timmar igår kväll och på rekommendation från min svenska kollega här, beslöt jag mig för att försöka ta mig hem till Malmö och genomföra det hela live på fredag istället. Efter godkännande från chefen här och ett telefonsamtal med SAS är det hela nu grejat. Min chef här tyckte synd om mig. Usch, sa hon, måste du genomföra sådana där samtal. Hon var mycket nöjd med att kunna utföra sitt arbete självständigt och oberoende och utan att behöva försvara det sätt på vilket hon valt att utföra det hela inför utomstående personer. Här har man inga individuella löner som det så fint heter i Sverige. Inom EU:s institutioner hamnar man i en löneklass utifrån antal tjänsteår och sedan höjs detta successivt efter hand som åren går. Mot bakgrund av den något upptrissade stämning som individuella löner bidrar till, för att inte tala om alla trista diskussioner om varför nyanställda Fru X fått 300 kronor mer än Herr Y som arbetat länge i verksamheten, önskar jag nästan, min liberala inställning till trots, att vi också haft fasta löner som höjs efter ett på förhand bestämt schema. Allt för att slippa tjaffset! Nu slipper jag det mesta i alla fall, för jag är ju inte där nu. Det är väldigt skönt.
Nu gäller det att djupdyka i så spännande saker som lönestatistik, lönepolicy och lönekriterier, lägga jantelagen åt sidan ett tag och rota fram alla egenskaper som jag förhoppningsvis har och som värderas högt av min arbetsgivare. Får se nu, ansvar är ett tydligen ett lönekriterium på min svenska arbetsplats. Jo, jag tar mycket ansvar för mina barn (när jag är i Sverige) och går därför hem kl. 15.30 vid behov samt vabar när de är sjuka. Bra eller dåligt? Bidrar till ett bra arbetsklimat är ett annat kriterium. Där måste väl ändå sången från julfesten platsa.
Efter några ångestfyllda timmar igår kväll och på rekommendation från min svenska kollega här, beslöt jag mig för att försöka ta mig hem till Malmö och genomföra det hela live på fredag istället. Efter godkännande från chefen här och ett telefonsamtal med SAS är det hela nu grejat. Min chef här tyckte synd om mig. Usch, sa hon, måste du genomföra sådana där samtal. Hon var mycket nöjd med att kunna utföra sitt arbete självständigt och oberoende och utan att behöva försvara det sätt på vilket hon valt att utföra det hela inför utomstående personer. Här har man inga individuella löner som det så fint heter i Sverige. Inom EU:s institutioner hamnar man i en löneklass utifrån antal tjänsteår och sedan höjs detta successivt efter hand som åren går. Mot bakgrund av den något upptrissade stämning som individuella löner bidrar till, för att inte tala om alla trista diskussioner om varför nyanställda Fru X fått 300 kronor mer än Herr Y som arbetat länge i verksamheten, önskar jag nästan, min liberala inställning till trots, att vi också haft fasta löner som höjs efter ett på förhand bestämt schema. Allt för att slippa tjaffset! Nu slipper jag det mesta i alla fall, för jag är ju inte där nu. Det är väldigt skönt.
Nu gäller det att djupdyka i så spännande saker som lönestatistik, lönepolicy och lönekriterier, lägga jantelagen åt sidan ett tag och rota fram alla egenskaper som jag förhoppningsvis har och som värderas högt av min arbetsgivare. Får se nu, ansvar är ett tydligen ett lönekriterium på min svenska arbetsplats. Jo, jag tar mycket ansvar för mina barn (när jag är i Sverige) och går därför hem kl. 15.30 vid behov samt vabar när de är sjuka. Bra eller dåligt? Bidrar till ett bra arbetsklimat är ett annat kriterium. Där måste väl ändå sången från julfesten platsa.
Regn
När jag hade tagit några steg på trottoaren i morse kände jag en droppe på kinden. Jag tittade upp. Det var lika grått som vanligt, varken mer eller mindre och det regnar ju inte var dag för det. Jag var fortfarande nära lägenheten och hade kunnat vända tillbaka för att hämta paraplyet. Under loppet av några sekunder övervägde jag vad jag skulle göra. Av någon anledning fick jag för mig att det inte skulle börja regna på riktigt så jag gick vidare. Hela vägen till jobb fick jag sen anledning att undra om det var rätt beslut. Det började regna mer och mer och jag pressade mig ut mot kanten av bron för att söka skydd under det minimala plastshöljet som böjer sig upp och nästan formar ett tak. Till slut kom jag fram med hedern i behåll.
Lika bra gick det inte för några veckor sedan. Det var första gången det regnade mycket sedan jag anlände till Luxemburg. Jag fällde glatt upp mitt paraply och tänkte att inget kan väl bli värre än Skåne i november så jag skulle nog komma fram. Dessutom är det en ganska kort promenad till jobb. Problemet var inte vattnet som kom uppifrån utan det som kom från sidan. Bron som jag passerar två gånger varje dag är gjord för bilar som lovligen kan köra i 70 km per timme i tre filer. Den smala gångbanan avgränsas med en minimal betongkant. Det finns således ingenstans att ta vägen när bilarna på en meters avstånd skär genom vattenmassorna i hög fart. Jag försökte parera med mitt paraply och fånga upp regnvattnet så gott det gick. Det gick inte. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev genomblöt. Efter halva bron vände jag, gick hem, torkade upp och bytte alla mina kläder. Jag var torr på axlarna. Sen tog jag bussen till jobb.
Lika bra gick det inte för några veckor sedan. Det var första gången det regnade mycket sedan jag anlände till Luxemburg. Jag fällde glatt upp mitt paraply och tänkte att inget kan väl bli värre än Skåne i november så jag skulle nog komma fram. Dessutom är det en ganska kort promenad till jobb. Problemet var inte vattnet som kom uppifrån utan det som kom från sidan. Bron som jag passerar två gånger varje dag är gjord för bilar som lovligen kan köra i 70 km per timme i tre filer. Den smala gångbanan avgränsas med en minimal betongkant. Det finns således ingenstans att ta vägen när bilarna på en meters avstånd skär genom vattenmassorna i hög fart. Jag försökte parera med mitt paraply och fånga upp regnvattnet så gott det gick. Det gick inte. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev genomblöt. Efter halva bron vände jag, gick hem, torkade upp och bytte alla mina kläder. Jag var torr på axlarna. Sen tog jag bussen till jobb.
söndag 16 november 2008
Lördagsgodis
Jag hann aldrig till Auchan i fredags och när jag kom till flygplatsen hade spritbutiken stängt. Jag har bara fem veckor och fem flygresor kvar innan jag åter landar i Malmö på heltid och jag hade tänkt att jag skulle ta med mig några väl valda flaskor varje helg, utom sista helgen då jag har för mycket annan packning. Det blev därför ingen Negroni i lördags utan faktiskt en äcklig Sidecar. Något blev fel helt enkelt. Kanske var det citronen, kanske isen. Det var inte jag som blandade, jag var upptagen med de där utlovade pizzorna och de blev jättegoda. I alla fall den sista biten som jag fick äta nygräddad.
Lördag betyder godis för barnen, vilket betyder att de måste äta kvällsmat innan de får godis. Lördagar är det enda tillfället som mina barn måste äta sin mat, något det annars aldrig är tvång på i vårt hus. Denna omständighet sammantaget med att barnen vet att godiset är inköpt bidrar tyvärr ofta till en något ansträngd situation. Denna lördag var inget undantag. För att underlätta brukar vi försöka laga mat som barnen gillar. De gillar pizza, i alla fall kanterna. Efter en halvtimmes gråt, skrik och kamp på alla sätt och vis hade barnen, mot alla odds, slutligen intagit TV-soffan med var sin godisskål, rättvist uppdelade av storebror, och jag fick tid att skicka in den sista pizzan i ugnen. Den var god och varm, och det fanns både basilika och ruccola kvar. Svettig av pizzabak och supernanny-verksamhet försökte jag äta den i lugn och ro och samtala vuxet med sambon. När jag fått i mig ungefär halva biten ropar yngsta sonen glatt från TV-rummet. "Mig ätit opp, mera godis".
Lördag betyder godis för barnen, vilket betyder att de måste äta kvällsmat innan de får godis. Lördagar är det enda tillfället som mina barn måste äta sin mat, något det annars aldrig är tvång på i vårt hus. Denna omständighet sammantaget med att barnen vet att godiset är inköpt bidrar tyvärr ofta till en något ansträngd situation. Denna lördag var inget undantag. För att underlätta brukar vi försöka laga mat som barnen gillar. De gillar pizza, i alla fall kanterna. Efter en halvtimmes gråt, skrik och kamp på alla sätt och vis hade barnen, mot alla odds, slutligen intagit TV-soffan med var sin godisskål, rättvist uppdelade av storebror, och jag fick tid att skicka in den sista pizzan i ugnen. Den var god och varm, och det fanns både basilika och ruccola kvar. Svettig av pizzabak och supernanny-verksamhet försökte jag äta den i lugn och ro och samtala vuxet med sambon. När jag fått i mig ungefär halva biten ropar yngsta sonen glatt från TV-rummet. "Mig ätit opp, mera godis".
fredag 14 november 2008
Martin Luther
Det är dags för mig att bege mig till flyget. Om jag sticker redan nu hinner jag kanske ta en sväng in om Auchan. Undrar om de fortfarande har erbjudande på Martini.
Jag har precis avslutat en del för mig nödvändiga och avgörande arbetsuppgifter och jag känner mig därför ganska tillfreds med mig själv. Det har tyvärr inte varit så alla dagar denna vecka. Alltför många kvällar har jag med tunga steg gått över den svårt trafikerade bron som leder mig hem och känt Luther på min axel. För några år sedan samtalade jag med en fransk nu före detta kollega om att jag ibland hade dåligt samvete på kvällarna ifall jag inte utfört tillräckligt mycket arbete under dagen. Han tittade oförstående på mig. Han förstod helt enkelt inte problematiken. Varför bry sig om arbetet när man sitter hemma och njuter av sin fritid? Helt rätt och jag önskar jag kunde tänka så. Jag är inte mycket för religion men just denna veckan önskar jag att jag vuxit upp med katolska värderingar. Då hade jag kunnat ägna mig fullt ut åt de trevliga samtalen på puben igår kväll. Nu tvingades jag istället med jämna mellanrum vifta undan den osynliga bördan på mina axlar. Jag har dock lärt mig att nästan helt strunta i Luther på helgerna och ser därför fram emot det stundande veckoslutet. Tyvärr har jag emellertid redan lite dåligt samvete för att jag kommer att komma sent till jobb på måndag morgon. Suck!
Jag har precis avslutat en del för mig nödvändiga och avgörande arbetsuppgifter och jag känner mig därför ganska tillfreds med mig själv. Det har tyvärr inte varit så alla dagar denna vecka. Alltför många kvällar har jag med tunga steg gått över den svårt trafikerade bron som leder mig hem och känt Luther på min axel. För några år sedan samtalade jag med en fransk nu före detta kollega om att jag ibland hade dåligt samvete på kvällarna ifall jag inte utfört tillräckligt mycket arbete under dagen. Han tittade oförstående på mig. Han förstod helt enkelt inte problematiken. Varför bry sig om arbetet när man sitter hemma och njuter av sin fritid? Helt rätt och jag önskar jag kunde tänka så. Jag är inte mycket för religion men just denna veckan önskar jag att jag vuxit upp med katolska värderingar. Då hade jag kunnat ägna mig fullt ut åt de trevliga samtalen på puben igår kväll. Nu tvingades jag istället med jämna mellanrum vifta undan den osynliga bördan på mina axlar. Jag har dock lärt mig att nästan helt strunta i Luther på helgerna och ser därför fram emot det stundande veckoslutet. Tyvärr har jag emellertid redan lite dåligt samvete för att jag kommer att komma sent till jobb på måndag morgon. Suck!
torsdag 13 november 2008
Vaktis val
Sex gånger per dag kommer vaktmästaren förbi kontoret för att lämna och hämta in- och utgående post. Alla brev och eventuella paket transporteras på en vagn som ser ut som ett rullande bord i två plan. På övre planet ligger inkommande post och på det nedre planet placeras den utgående posten. Min arbetsplats är delvis byggd i en kvadrat om sju våningar med svävande bruna plexiglasplattor monterade på ytterväggarna. Det kanske låter som en rest från sjuttiotalet men den är faktiskt sprillandes ny. Kontoren är inhysta på de två översta våningsplanen och är placerade runt kvadratens yttersidor. De förbind alla med en gemensam korridor. Man kan således gå ett varv runt hela byggnaden och passera alla kontor på ett våningsplan. Det är en ganska stor byggnad så jag uppskattar att ett varv mäter i alla fall 700-800 meter. Man skulle kunna tänka sig några varvs jogging under lunchpausen. Just idag har jag avstått från detta. Jag tog istället en, enligt normerna här, kort och tidig lunch. Vill dock gärna påpeka att jag knöt på mig joggingskorna igår kväll.
Vaktmästaren som springer runt i kvadraten sex gånger varje dag får mer motion än jag som sitter på min stol hela dagarna. Han är inte ensam, det finns väldigt många vaktmästare här, alla med varierade arbetsuppgifter. En del tyvärr helt utan existensberättigande i mina ögon. Men huruvida just han som sköter posten har berättigade arbetsuppgifter är inte en lätt fråga att besvara. Svaret har nämligen att göra med hur min arbetsplats i grund och botten är organiserad. Hur denna skulle kunna förbättras är emellertid inget som jag varken har tid eller lust att fundera över just nu. Oavsett är just vår vaktis en ganska lustig typ, även om han skapar stor irritation bland sekreterarna på grund av alla felleveranser och uteblivna brev. Han talar naturligtvis luxemburgiska, är ganska ung och hans pappa arbetar också som vaktmästare här. Det som jag tycker är tråkigt är att han inte verkar tycka det är kul trots att han är så ung och därför antagligen gjorde sitt yrkesval för inte så länge sedan.
Heidi Avellan, Sydsvenskans politiska chefsredaktör, chattade idag om jämställdhet LÄNK. Intressant tycker jag, men kanske gav hon lite väl korta svar. Budskapet var dock tydligt. Vi är alla individer som gör våra egna livsval. Heidi Avellan tillbakavisade de som undrade om inte även samhället har ett ansvar. I grund och botten vill jag hålla med om att vi måste ta ansvar för våra liv och de val och prioriteringar vi gör, men tyvärr är det nog inte alltid så enkelt. Hennes resonemang utgår från att vi alla har gjort våra val oberoende av de samhällsnormer vi har vuxit upp med och att vi dessutom orkar stå emot omgivningens påtryckningar om vi väljer att göra något som faller utanför normerna. Detta är inte självklart. Jag undrar just vilka val vaktmästaren har gjort, och varför.
Vaktmästaren som springer runt i kvadraten sex gånger varje dag får mer motion än jag som sitter på min stol hela dagarna. Han är inte ensam, det finns väldigt många vaktmästare här, alla med varierade arbetsuppgifter. En del tyvärr helt utan existensberättigande i mina ögon. Men huruvida just han som sköter posten har berättigade arbetsuppgifter är inte en lätt fråga att besvara. Svaret har nämligen att göra med hur min arbetsplats i grund och botten är organiserad. Hur denna skulle kunna förbättras är emellertid inget som jag varken har tid eller lust att fundera över just nu. Oavsett är just vår vaktis en ganska lustig typ, även om han skapar stor irritation bland sekreterarna på grund av alla felleveranser och uteblivna brev. Han talar naturligtvis luxemburgiska, är ganska ung och hans pappa arbetar också som vaktmästare här. Det som jag tycker är tråkigt är att han inte verkar tycka det är kul trots att han är så ung och därför antagligen gjorde sitt yrkesval för inte så länge sedan.
Heidi Avellan, Sydsvenskans politiska chefsredaktör, chattade idag om jämställdhet LÄNK. Intressant tycker jag, men kanske gav hon lite väl korta svar. Budskapet var dock tydligt. Vi är alla individer som gör våra egna livsval. Heidi Avellan tillbakavisade de som undrade om inte även samhället har ett ansvar. I grund och botten vill jag hålla med om att vi måste ta ansvar för våra liv och de val och prioriteringar vi gör, men tyvärr är det nog inte alltid så enkelt. Hennes resonemang utgår från att vi alla har gjort våra val oberoende av de samhällsnormer vi har vuxit upp med och att vi dessutom orkar stå emot omgivningens påtryckningar om vi väljer att göra något som faller utanför normerna. Detta är inte självklart. Jag undrar just vilka val vaktmästaren har gjort, och varför.
tisdag 11 november 2008
Martin av Tours
Idag är det Mårtens dag. Det blev aldrig någon pizza för mig i helgen, denna ersattes faktiskt av inget mindre än en gås! I söndags kom min svåger hem till oss och började brassa gås redan efter lunch och framåt seneftermiddagen stod en ståtlig pjäs mitt på bordet serverad med knödel, innanmäte, sås och sellerisallad. Det hela kröntes med en pinot noir och söndagsmiddagen var ett faktum. Dessutom svängde svägerskan ihop en äkta äppelkaka med vaniljsås och vi blev tvungna att korka upp en sauternes. Jag hade varit ute i trädgården och plockat ner de sista röda äpplena för att dekorera den gröna duken som jag fått av svärmor. Dessutom hade vi redan i lördags, efter att ha tittat på min systerdotters dansuppvisning på Baltiska hallen (något som fick mig att minnas min egen balettuppvisning som jag som sjuåring framförde på Landskrona stadsteater), blivit bjudna på utsökt köttfärspaj och chokladkaka hos min syster och svåger. Att jag har en fantastisk familj förstår därför en och var, även om jag inte delar efternamn med nästan någon av dem.
Det är inte bara Martin av Tours dödsdag idag, även Yassir Arafat dog idag för fyra år sedan. Att han fick Nobels fredspris rimmar ju därför väl med att bl.a. fransoser och belgare idag håller ledigt för att fira stillestånds-dagen från första världskriget. När jag gick hem igår hade jag följe med en belgare vars farfar hade stridit i andra världskriget och vi kom att samtala om just detta. Min följeslagare berättade entusiastiskt om såväl farfaderns som farmoderns agerande i motståndsrörelsen, de ödesdigra effekterna av att tyskarna tvingats betala notan efter första världskriget och hur man efter andra världskriget tänkt om och grundat EG som ett rent fredsprojekt. Ett fredsprojekt som onekligen verkar ha lyckats, något som blir tydligt inte minst när man vistas i gränstrakterna mellan Tyskland och Frankrike. Genom att knyta samman de båda industriprodukter som var mest essentiella för efterkrigstidens länder, kol och stål, lyckades man, istället för att hålla fast vid den gamla vedergällningsmetoden, skapa en finansiell pakt som ingen hade råd att bryta mot. Ett genidrag som vi idag inte tänker så mycket på. I alla fall inte i Sverige. I de länder som spelade huvudrollen i världskrigen är det desto tydligare. För mig blev det också tydligt när jag läste EG-rätt i Tyskland under nittiotalet och möttes av lärare som predikade om det fantastiska fredsprojektet med sådan entusiasm att det var svårt att blunda för det. Jag kunde känna historiens vingslag i klassrummet och jag förstod att det inte alls var självklart för de något äldre lärarna att vi var uppemot 20 olika nationaliteter som samsades i bänkraderna. Jag tycker det är tråkigt och beklagligt att denna sida av EU inte får något utrymme i den svenska debatten. Beklagligt, men mot bakgrund av vår historia, inte särskilt konstigt.
Martin av Tours ville enligt sägnen inte förlåta gässen som avslöjat honom och som tydligen tvingade honom att bli biskop, låter jobbigt. Dock inte lika jobbigt som det måste vara att resa sig efter ett krig och ta sin fiende i hand. I Tours i centrala Frankrike har nog också de båda världskrigen lämnat större avtryck en den helige Martin. Den urgamla bron över floden Loire döptes om till Wilsonbron 1918 efter att staden utgjort bas för amerikanska soldater. Alla franska byar jag har besökt hedrar de stupade från första världskriget genom att på en offentlig plakett ange deras namn. I små byar återkommer ofta samma efternamn ett flertal gånger. Kanske värt att ägna en tanke när man smörjer kråset så här i gåsatider.
Det är inte bara Martin av Tours dödsdag idag, även Yassir Arafat dog idag för fyra år sedan. Att han fick Nobels fredspris rimmar ju därför väl med att bl.a. fransoser och belgare idag håller ledigt för att fira stillestånds-dagen från första världskriget. När jag gick hem igår hade jag följe med en belgare vars farfar hade stridit i andra världskriget och vi kom att samtala om just detta. Min följeslagare berättade entusiastiskt om såväl farfaderns som farmoderns agerande i motståndsrörelsen, de ödesdigra effekterna av att tyskarna tvingats betala notan efter första världskriget och hur man efter andra världskriget tänkt om och grundat EG som ett rent fredsprojekt. Ett fredsprojekt som onekligen verkar ha lyckats, något som blir tydligt inte minst när man vistas i gränstrakterna mellan Tyskland och Frankrike. Genom att knyta samman de båda industriprodukter som var mest essentiella för efterkrigstidens länder, kol och stål, lyckades man, istället för att hålla fast vid den gamla vedergällningsmetoden, skapa en finansiell pakt som ingen hade råd att bryta mot. Ett genidrag som vi idag inte tänker så mycket på. I alla fall inte i Sverige. I de länder som spelade huvudrollen i världskrigen är det desto tydligare. För mig blev det också tydligt när jag läste EG-rätt i Tyskland under nittiotalet och möttes av lärare som predikade om det fantastiska fredsprojektet med sådan entusiasm att det var svårt att blunda för det. Jag kunde känna historiens vingslag i klassrummet och jag förstod att det inte alls var självklart för de något äldre lärarna att vi var uppemot 20 olika nationaliteter som samsades i bänkraderna. Jag tycker det är tråkigt och beklagligt att denna sida av EU inte får något utrymme i den svenska debatten. Beklagligt, men mot bakgrund av vår historia, inte särskilt konstigt.
Martin av Tours ville enligt sägnen inte förlåta gässen som avslöjat honom och som tydligen tvingade honom att bli biskop, låter jobbigt. Dock inte lika jobbigt som det måste vara att resa sig efter ett krig och ta sin fiende i hand. I Tours i centrala Frankrike har nog också de båda världskrigen lämnat större avtryck en den helige Martin. Den urgamla bron över floden Loire döptes om till Wilsonbron 1918 efter att staden utgjort bas för amerikanska soldater. Alla franska byar jag har besökt hedrar de stupade från första världskriget genom att på en offentlig plakett ange deras namn. I små byar återkommer ofta samma efternamn ett flertal gånger. Kanske värt att ägna en tanke när man smörjer kråset så här i gåsatider.
måndag 10 november 2008
Ett modernt flygbolag
I morse fick jag tillbringa en och en halv timme av väntan på Kastrup till följd av tekniska problem med flygplanet. Jag beställde en kaffe för 35 danska kronor och tecknade ner mina iakttagelser från flyget i fredags på en annonssida i gratistidningen Citys Malmö Lund utgåva, som jag tagit emot på Svågertorp strax innan tåget skulle gå (kanske är det snart dags att skaffa en laptop). Det blev så här.
I fredags var vi 30 passagerare på det lilla flygplanet som trafikerar sträckan Luxemburg-Malmö. 25 av dessa var män och fem var kvinnor. Vi betjänades av en kvinnlig flygvärdinna och planet styrdes av två manliga piloter. Det är ungefär så det brukar se ut. Allt gick snabbt och effektivt och jag var hemma en halvtimme före beräknad tid trots att jag hade checkat in en väska. Flygvärdinnan var inriktad på att ge god och snabb service, som sig bör, om än i något annorlunda tappning än vad den genomsnittliga flygvärdinnan bjuder. Hon var nästan för personlig och fryntlig där hon ilade fram längs mittgången och pysslade om affärsmännen iförd stövlar och kofta och med håret uppsatt i en lös och lite tovig hästsvans. Hon var så rättfram som bara en danska kan vara utan att för den skull samtidigt upplevas som oartig, en balansgång som inte alla klarar av. Oj, så trevligt vi hade det. Männen satt lätt tillbakalutade i sina stolar ständigt uppassade. Alla såg nöjda ut, även flygvärdinnan. Jag fick känslan av att hon utövade mer än bara ett yrke. Hon var mycket skicklig. Med ett ständigt leende och lagom mycket smalltalk serverades varmt kaffe i plastmuggarna. Männen log förläget när hon skämtade med dem samtidigt som mat och dricka serverades. I en och en halv timme gled hon fram och tillbaka mellan stolarna som allas vår mamma. När vi hade landat tog alla på sig sina kavajer, plockade ner sina portföljer och slog på sina mobiltelefoner. Många var tvungna att direkt ringa för att berätta att de hade landat, att de snart skulle träffa personen i andra ändan och kunde prata mer då. En kategori av telefonsamtal som jag finner mycket svårmotiverad. Passagerarna skyndade iväg till bagageutlämning och tågförbindelser medan flygvärdinnan skyndade sig att plocka undan disken inför nästa flight samtidigt som hon leende tog farväl av alla som haft nöjet att flyga med SAS denna kväll.
I fredags var vi 30 passagerare på det lilla flygplanet som trafikerar sträckan Luxemburg-Malmö. 25 av dessa var män och fem var kvinnor. Vi betjänades av en kvinnlig flygvärdinna och planet styrdes av två manliga piloter. Det är ungefär så det brukar se ut. Allt gick snabbt och effektivt och jag var hemma en halvtimme före beräknad tid trots att jag hade checkat in en väska. Flygvärdinnan var inriktad på att ge god och snabb service, som sig bör, om än i något annorlunda tappning än vad den genomsnittliga flygvärdinnan bjuder. Hon var nästan för personlig och fryntlig där hon ilade fram längs mittgången och pysslade om affärsmännen iförd stövlar och kofta och med håret uppsatt i en lös och lite tovig hästsvans. Hon var så rättfram som bara en danska kan vara utan att för den skull samtidigt upplevas som oartig, en balansgång som inte alla klarar av. Oj, så trevligt vi hade det. Männen satt lätt tillbakalutade i sina stolar ständigt uppassade. Alla såg nöjda ut, även flygvärdinnan. Jag fick känslan av att hon utövade mer än bara ett yrke. Hon var mycket skicklig. Med ett ständigt leende och lagom mycket smalltalk serverades varmt kaffe i plastmuggarna. Männen log förläget när hon skämtade med dem samtidigt som mat och dricka serverades. I en och en halv timme gled hon fram och tillbaka mellan stolarna som allas vår mamma. När vi hade landat tog alla på sig sina kavajer, plockade ner sina portföljer och slog på sina mobiltelefoner. Många var tvungna att direkt ringa för att berätta att de hade landat, att de snart skulle träffa personen i andra ändan och kunde prata mer då. En kategori av telefonsamtal som jag finner mycket svårmotiverad. Passagerarna skyndade iväg till bagageutlämning och tågförbindelser medan flygvärdinnan skyndade sig att plocka undan disken inför nästa flight samtidigt som hon leende tog farväl av alla som haft nöjet att flyga med SAS denna kväll.
fredag 7 november 2008
Pizza
God morgon! Ja, det är verkligen en god morgon. Jag har stigit upp i vettig tid idag för en gångs skull och packat väskan redo för avfärd mot helgen, mot barnen och mot Malmö. Jag brukar resa lätt men nu har jag börjat samla på mig så mycket att jag måste börja ta med mig lite saker vissa helger för att inte hamna alltför långt utanför överviktsgränsen när min sista resa återstår. När jag åkte hit hade jag 10 kilo för mycket. Det var inte gratis.
Igår kväll gick jag på en italiensk restaurang som ligger vägg i vägg med mitt hyreshus. Lokalen var gigantisk och gästerna få. Inget gott första tecken. Mitt sällskap envisades med att tala italienska med kyparna för att på så sätt komma i åtnjutande av bättre service. Det noterades också att de andra gästerna var italienare, vilket skulle vara ett gott tecken på restaurangens kvalité. Hur det nu var med servicen vet jag inte. En cola light blev en vanlig cola och därtil bjöds det att dricka direkt ur flaskan, glasen tog kyparen helt sonika bort. Dessutom var kyparen berusad. När pizzorna som vi beställt serverades, naturligtvis med tomat, mozzarella, salami (picante för min del) och ruccola var allt detta glömt och vi har redan bestämt oss för att gå dit igen. Frågan är om jag kan vänta tills nästa vecka eller om jag inte måste tjuvstarta lite och plocka fram pizzastenen och brödspateln redan till helgen. Får fundera på detta när jag åker förbi den nyinvigda Hylliearenan.
Igår kväll gick jag på en italiensk restaurang som ligger vägg i vägg med mitt hyreshus. Lokalen var gigantisk och gästerna få. Inget gott första tecken. Mitt sällskap envisades med att tala italienska med kyparna för att på så sätt komma i åtnjutande av bättre service. Det noterades också att de andra gästerna var italienare, vilket skulle vara ett gott tecken på restaurangens kvalité. Hur det nu var med servicen vet jag inte. En cola light blev en vanlig cola och därtil bjöds det att dricka direkt ur flaskan, glasen tog kyparen helt sonika bort. Dessutom var kyparen berusad. När pizzorna som vi beställt serverades, naturligtvis med tomat, mozzarella, salami (picante för min del) och ruccola var allt detta glömt och vi har redan bestämt oss för att gå dit igen. Frågan är om jag kan vänta tills nästa vecka eller om jag inte måste tjuvstarta lite och plocka fram pizzastenen och brödspateln redan till helgen. Får fundera på detta när jag åker förbi den nyinvigda Hylliearenan.
torsdag 6 november 2008
Bankaffärer
Idag skulle jag betala en räkning och behövde därför gå till banken. Nu kunde jag inte betala min räkning där eftersom jag inte var kund och jag blev rekommenderad att betala på posten. Det gick lätt och smidigt och kostade bara 40 cent. Min erfarenhet av bankvärlden här i Luxemburg är hittills något tveksam. Redan under min andra dag i furstendömet skulle jag nämligen gå på banken. Detta var innan den stora krisen bröt ut men så här i retroperspektiv undrar jag om de inte hade något på känn inom bankvärlden här. Kanske har de en hemlig informationskanal och via den kommer informationen först till bankernas förlovade land.
Efter att jag passerat ett par specialgjorda glasbås med automatiska dörrar, som jag antar inte hade öppnats om jag var på väg ut ur banken med en stor summa pengar som jag inte tagit ut på sedvanligt sätt, fick jag snabbt kontakt med en dam vid en lucka. Jag ville utföra några för mig nödvändiga bankärenden, men detta visade sig vara helt omöjligt eftersom jag inte var kund i banken. När jag förklarade min situation tittade damen bakom luckan på mig med en så frånvarande blick att jag fick känslan av att hon matades med information om hur hon borde svara mig genom en osynlig öronsnäcka. Jag bytte då taktik och övergick till att vilja bli kund i banken. Nej, förklarade damen, det går inte för det skulle bli för dyrt för mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla situationen varför det hela slutade med att jag lämnade banken, genom att passera glasbåsen, med oförättat ärende. Uppenbarligen är glasbåsen högeffektiva då jag inte lyckades få med mig några pengar alls ut ur byggnaden.
Väl ute på gatan förstod jag inte riktigt vad som hade hänt. Jag trodde att bankerna ville att man skulle betala en massa pengar till dem, men nu hade jag avråtts från detta. Varför? Har bankanställda i Luxemburg gått en kurs i filantropi för att förbättra sitt rykte. Jag har tidigare öppnat bankkonton utan större dramatik eller kostnader i såväl Tyskland som Frankrike, så det är helt enkelt något lurt. Detta var i alla fall min slutsats för två månader sedan. Men nu, efter den stora krisens utbrott undrar jag om det trots allt inte var så att de fått förhandsinformation om vad som var på gång. Så jag hade förmodligen rätt vad gäller den där osynliga öronsnäckan.
Efter att jag passerat ett par specialgjorda glasbås med automatiska dörrar, som jag antar inte hade öppnats om jag var på väg ut ur banken med en stor summa pengar som jag inte tagit ut på sedvanligt sätt, fick jag snabbt kontakt med en dam vid en lucka. Jag ville utföra några för mig nödvändiga bankärenden, men detta visade sig vara helt omöjligt eftersom jag inte var kund i banken. När jag förklarade min situation tittade damen bakom luckan på mig med en så frånvarande blick att jag fick känslan av att hon matades med information om hur hon borde svara mig genom en osynlig öronsnäcka. Jag bytte då taktik och övergick till att vilja bli kund i banken. Nej, förklarade damen, det går inte för det skulle bli för dyrt för mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla situationen varför det hela slutade med att jag lämnade banken, genom att passera glasbåsen, med oförättat ärende. Uppenbarligen är glasbåsen högeffektiva då jag inte lyckades få med mig några pengar alls ut ur byggnaden.
Väl ute på gatan förstod jag inte riktigt vad som hade hänt. Jag trodde att bankerna ville att man skulle betala en massa pengar till dem, men nu hade jag avråtts från detta. Varför? Har bankanställda i Luxemburg gått en kurs i filantropi för att förbättra sitt rykte. Jag har tidigare öppnat bankkonton utan större dramatik eller kostnader i såväl Tyskland som Frankrike, så det är helt enkelt något lurt. Detta var i alla fall min slutsats för två månader sedan. Men nu, efter den stora krisens utbrott undrar jag om det trots allt inte var så att de fått förhandsinformation om vad som var på gång. Så jag hade förmodligen rätt vad gäller den där osynliga öronsnäckan.
McCain-skämtarna
Det rafflande och spännande dramat på Bispgatan i Djupadal har nu fått sin upplösning. http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article386024/McCain-skamtarna-erkanner.html
Förövarna har erkännt och även betalat sin bot, en sprillandes färsk Zinfandel med glättig etikett. Eftersom jag arbetar inom den juridiska branschen bär det mig emot att erkänna min eventuella relation till de båda förövarna, vilka för övrigt, kanske främst den ena, ensamt eller i samförstånd med andra, uppsåtligen och vid ett flertal tillfällen inte har varit sen att påpeka att jag är så trogen min juristroll att jag skulle ange en nära anhörig. Jag vill ju knappast erkänna att det finns fog för denna falska angivelse och förevarande fall kan tjäna som exempel på att motbevisa detsamma. För det första är det skillnad på att inte vilja erkänna, eller med viss tvekan erkänna, att man är i släktskap eller svågerlag med en person och på att ange en person, släkting eller ej. För det andra är det en inte oväsentlig omständighet att jag i förevarande fall hade vetskap om de båda förövarnas kriminella verksamhet, detta vid en tidpunkt då de ännu inte själva erkänt gärningen, och att jag därvid avstått från att ange dem.
Detta förtjänas att högtidligt avslutas med en hänvisning till Rättegångsbalken 4:11 § för att en gång för alla, med all tydlig klarhet, ange vad jag faktiskt, varken mer eller mindre, åtagit mig att leva upp till. "Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla." Frågor på detta?
Förövarna har erkännt och även betalat sin bot, en sprillandes färsk Zinfandel med glättig etikett. Eftersom jag arbetar inom den juridiska branschen bär det mig emot att erkänna min eventuella relation till de båda förövarna, vilka för övrigt, kanske främst den ena, ensamt eller i samförstånd med andra, uppsåtligen och vid ett flertal tillfällen inte har varit sen att påpeka att jag är så trogen min juristroll att jag skulle ange en nära anhörig. Jag vill ju knappast erkänna att det finns fog för denna falska angivelse och förevarande fall kan tjäna som exempel på att motbevisa detsamma. För det första är det skillnad på att inte vilja erkänna, eller med viss tvekan erkänna, att man är i släktskap eller svågerlag med en person och på att ange en person, släkting eller ej. För det andra är det en inte oväsentlig omständighet att jag i förevarande fall hade vetskap om de båda förövarnas kriminella verksamhet, detta vid en tidpunkt då de ännu inte själva erkänt gärningen, och att jag därvid avstått från att ange dem.
Detta förtjänas att högtidligt avslutas med en hänvisning till Rättegångsbalken 4:11 § för att en gång för alla, med all tydlig klarhet, ange vad jag faktiskt, varken mer eller mindre, åtagit mig att leva upp till. "Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla." Frågor på detta?
onsdag 5 november 2008
John Blund
En av mina kollegor är gift med en amerikanska och hans ögon var röda och smala i morse när han dök upp på jobb, men han var på riktigt gott humör. Han hade vakat hela natten. Han måste vara en tämligen engagerad person för i hans familj finns ingen TV och han hade därför spenderat natten tittande på en liten ruta på sin dator. Det verkade inte göra honom något. Frun skulle dricka champagne med landsmännen på sin arbetsplats. Nu på morgonen fylls min arbetsplats av glada och nöjda människor, alla tycker likadant. Hurra för Barack! Till och med en stor majoritet av det amerikanska folket tyckte ju så, vilket kanske är det mest anmärkningsvärda i sammanhanget, inget close race precis. Jag undrar i mitt stilla sinne var alla John anhängare är någonstans. De kan väl inte bara finnas i Texas, Tennessee eller Oklahoma. Kanske finns det en i Djupadal i Malmö? Det verkade i alla fall så igår morse. Utanför radhuset på Bispgatan återfanns några mycket snygga valplakat där Patrick, som bor i huset, salufördes som en John anhängare. Men inte heller här kunde man återfinna en riktig anhängare. I svensk och internationell press har Patrick starkt dementerat det uppstådda ryktet.
http://www.forbes.com/feeds/ap/2008/11/04/ap5646024.html
http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article385560.ece http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article385797/Falsk-McCain-en-varldsnyhet.html
Skyltarna får dock stå kvar, men tydligen mer som ett skämt. Detta säger kanske något om hur allvarligt man ser på den numera före detta presidentkandidaten. Kanske har hans anhängare fallit i sömn. Jag kan för egen del upplysa dem om att man även kan gå i ide.
http://www.forbes.com/feeds/ap/2008/11/04/ap5646024.html
http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article385560.ece http://sydsvenskan.se/malmo/limhamn/article385797/Falsk-McCain-en-varldsnyhet.html
Skyltarna får dock stå kvar, men tydligen mer som ett skämt. Detta säger kanske något om hur allvarligt man ser på den numera före detta presidentkandidaten. Kanske har hans anhängare fallit i sömn. Jag kan för egen del upplysa dem om att man även kan gå i ide.
tisdag 4 november 2008
Minisemester med familjen
Fredag kväll anlände så familjen och det var härliga kramar som utdelades utanför flygplatsen dit jag hittat precis i tid efter vissa trafikproblem. I lördags besökte vi så piratskeppslekplatsen i Luxemburg innan jag styrde hyrbilen mot Strasbourg. Barnen mumsade byggaren Bob kex så till den milda grad att jag blev tvungen att dammsuga bilen innan jag lämnade tillbaka den. I Strasbourg besökte vi såklart katedralen (men fick gå ut efter en tillsägelse av en vakt då yngsta sonen väsnades för mycket), Petite France, "glasstället" och inte minst Les trois Brasseurs. Denna restaurang som serverar lokala specialiteter och hembrygt öl är vårt absoluta favoritställe och när vi bodde i Strasbourg gick vi dit så ofta vi kunde för att äta en tarte flambée och dricka en öl. Under sommarhalvåret hade vi som tradition att på söndagarna efter frukost ge oss iväg på en lång rollerblades-runda, oftast till Molsheim dit det fanns en välpreparerad cykelväg längs gröna omgivningar och små byar, och när vi så kom hem på eftermiddagen styrde vi stegen mot "brassarna". Där beställde vi vars en classique (den klassiska varianten av tarte flambée) med öl till och därefter delade vi på en så kallad chaud et froid, en söt variant med skivade äpplen som flamberades i calvados vid bordet och serverades med en kula glass. Mmmm! Detta hade vi nöjet att uppleva två gånger denna helg, gissa om vi var lyckliga. Dessutom gillade barnen stället, tummen upp!
Vi övernattade hos min före detta italienska kollega som inte bara är en mycket god och trogen vän utan även en fantastisk värdinna och kock. Att besöket förlöpte utan att något av de hundratals prydnadsföremål som återfinns i hennes lägenhet inte gick sönder är i sig en bedrift. Efter karusellbesök och ytterligare rundvandringar körde jag tillbaka bilen till mina 30 kvadrat där vissa av oss fick en god natts sömn. Strasbourg är en fantastiskt fin stad som väcker många minnen hos mig och min sambo. Flera gånger under helgen tittade vi på varandra och undrade om det inte var så att man trots allt skulle flytta tillbaka. Fast jag tror nog att vi båda vet att det inte kommer hända, i alla fall inte inom en överskådlig tid, även om det är härligt att drömma.
Igår morse skulle vi köpa färska bullar och croissanter till frukost. Yngsta sonen vägrade lämna mataffären för han ville ha en leksaksbil som var strategiskt placerad i matbutiken, och äldsta sonen blev jätteledsen när det inte fanns tillräckligt med tid för honom att välja bullar. Med två skrikande ungar förbyttes så den rosenröda semesteryran för en stund mot den vardag som jag för tillfället lever ganska långt ifrån och som min sambo tillsammans med hjälp från mor- och farföräldrar bemästrar under veckorna. Ordningen återställdes efter att nutellaburken hamnat på frukostbordet.
Efter att ha levererat familjen i god tid på flygplatsen igår eftermiddag satte jag mig i bilen på väg tillbaka. Det kändes tomt och ensamt. Diskomusiken i radion hjälpte eventuellt något för att lätta upp stämningen. Jag kunde dock inte ägna mig åt självömkan under hela hemresan eftersom jag efter ett tag istället tvingades oroa mig för om bensinen skulle räcka. Bensin är ju som bekant billigt i Luxemburg och precis innanför gränsen finns det enorma bensinmackar. Jag hade beräknat att bensinen skulle räcka hela vägen men med ett antal mil kvar till gränsen började det blinka lampor formade som bensinpumpar och texten "Bitte tanken" dök upp på en display. I de långa och återkommande uppförsbackarna genom vinfälten i moseldalen slog bensinmätaren i botten för att resa sig något i nedförsbackarna. Jag började fundera på vad som händer om man får motorstopp på motorvägen och vem man ska ringa och hur jobbigt allt skulle bli. De annars så pålitliga bensinmackarna längs med Autobahn lös med sin frånvaro och det kändes som om alla bilar rusande mot samma mål, det lilla furstendömet med den billiga bensinen. När jag efter stora kval rullade in på macken vid gränsövergången i Wasserbillig, kunde jag andas ut. Macken var organiserad efter drive in-principen. Pumparna låg uppradade likt betalstationerna vid Öresundsbron och efter tankningen körde man ytterligare några meter och betalade i en lucka. Om det var billigt har jag dålig koll på men jag vet att jag betalade 57 euro för en full tank.
Efter att jag lämnat tillbaka hyrbilen tog jag bussen till Auchan, en butikskedja som säljer företrädesvis livsmedel. Jag har aldrig varit i en så stor mataffär i hela mitt liv. Helt enormt. Jag skulle behöva ta ledigt en dag bara för att utforska alla hyllor. De sålde 1,5 liter Martini, Bianco och Rosso, för 7,99 euro. Ett något högre literpris än för bensinen. Hur länge räcker egentligen 1,5 liter Martini? Kan vara värt att utforska.
Vi övernattade hos min före detta italienska kollega som inte bara är en mycket god och trogen vän utan även en fantastisk värdinna och kock. Att besöket förlöpte utan att något av de hundratals prydnadsföremål som återfinns i hennes lägenhet inte gick sönder är i sig en bedrift. Efter karusellbesök och ytterligare rundvandringar körde jag tillbaka bilen till mina 30 kvadrat där vissa av oss fick en god natts sömn. Strasbourg är en fantastiskt fin stad som väcker många minnen hos mig och min sambo. Flera gånger under helgen tittade vi på varandra och undrade om det inte var så att man trots allt skulle flytta tillbaka. Fast jag tror nog att vi båda vet att det inte kommer hända, i alla fall inte inom en överskådlig tid, även om det är härligt att drömma.
Igår morse skulle vi köpa färska bullar och croissanter till frukost. Yngsta sonen vägrade lämna mataffären för han ville ha en leksaksbil som var strategiskt placerad i matbutiken, och äldsta sonen blev jätteledsen när det inte fanns tillräckligt med tid för honom att välja bullar. Med två skrikande ungar förbyttes så den rosenröda semesteryran för en stund mot den vardag som jag för tillfället lever ganska långt ifrån och som min sambo tillsammans med hjälp från mor- och farföräldrar bemästrar under veckorna. Ordningen återställdes efter att nutellaburken hamnat på frukostbordet.
Efter att ha levererat familjen i god tid på flygplatsen igår eftermiddag satte jag mig i bilen på väg tillbaka. Det kändes tomt och ensamt. Diskomusiken i radion hjälpte eventuellt något för att lätta upp stämningen. Jag kunde dock inte ägna mig åt självömkan under hela hemresan eftersom jag efter ett tag istället tvingades oroa mig för om bensinen skulle räcka. Bensin är ju som bekant billigt i Luxemburg och precis innanför gränsen finns det enorma bensinmackar. Jag hade beräknat att bensinen skulle räcka hela vägen men med ett antal mil kvar till gränsen började det blinka lampor formade som bensinpumpar och texten "Bitte tanken" dök upp på en display. I de långa och återkommande uppförsbackarna genom vinfälten i moseldalen slog bensinmätaren i botten för att resa sig något i nedförsbackarna. Jag började fundera på vad som händer om man får motorstopp på motorvägen och vem man ska ringa och hur jobbigt allt skulle bli. De annars så pålitliga bensinmackarna längs med Autobahn lös med sin frånvaro och det kändes som om alla bilar rusande mot samma mål, det lilla furstendömet med den billiga bensinen. När jag efter stora kval rullade in på macken vid gränsövergången i Wasserbillig, kunde jag andas ut. Macken var organiserad efter drive in-principen. Pumparna låg uppradade likt betalstationerna vid Öresundsbron och efter tankningen körde man ytterligare några meter och betalade i en lucka. Om det var billigt har jag dålig koll på men jag vet att jag betalade 57 euro för en full tank.
Efter att jag lämnat tillbaka hyrbilen tog jag bussen till Auchan, en butikskedja som säljer företrädesvis livsmedel. Jag har aldrig varit i en så stor mataffär i hela mitt liv. Helt enormt. Jag skulle behöva ta ledigt en dag bara för att utforska alla hyllor. De sålde 1,5 liter Martini, Bianco och Rosso, för 7,99 euro. Ett något högre literpris än för bensinen. Hur länge räcker egentligen 1,5 liter Martini? Kan vara värt att utforska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)