Martin av Tours

Idag är det Mårtens dag. Det blev aldrig någon pizza för mig i helgen, denna ersattes faktiskt av inget mindre än en gås! I söndags kom min svåger hem till oss och började brassa gås redan efter lunch och framåt seneftermiddagen stod en ståtlig pjäs mitt på bordet serverad med knödel, innanmäte, sås och sellerisallad. Det hela kröntes med en pinot noir och söndagsmiddagen var ett faktum. Dessutom svängde svägerskan ihop en äkta äppelkaka med vaniljsås och vi blev tvungna att korka upp en sauternes. Jag hade varit ute i trädgården och plockat ner de sista röda äpplena för att dekorera den gröna duken som jag fått av svärmor. Dessutom hade vi redan i lördags, efter att ha tittat på min systerdotters dansuppvisning på Baltiska hallen (något som fick mig att minnas min egen balettuppvisning som jag som sjuåring framförde på Landskrona stadsteater), blivit bjudna på utsökt köttfärspaj och chokladkaka hos min syster och svåger. Att jag har en fantastisk familj förstår därför en och var, även om jag inte delar efternamn med nästan någon av dem.

Det är inte bara Martin av Tours dödsdag idag, även Yassir Arafat dog idag för fyra år sedan. Att han fick Nobels fredspris rimmar ju därför väl med att bl.a. fransoser och belgare idag håller ledigt för att fira stillestånds-dagen från första världskriget. När jag gick hem igår hade jag följe med en belgare vars farfar hade stridit i andra världskriget och vi kom att samtala om just detta. Min följeslagare berättade entusiastiskt om såväl farfaderns som farmoderns agerande i motståndsrörelsen, de ödesdigra effekterna av att tyskarna tvingats betala notan efter första världskriget och hur man efter andra världskriget tänkt om och grundat EG som ett rent fredsprojekt. Ett fredsprojekt som onekligen verkar ha lyckats, något som blir tydligt inte minst när man vistas i gränstrakterna mellan Tyskland och Frankrike. Genom att knyta samman de båda industriprodukter som var mest essentiella för efterkrigstidens länder, kol och stål, lyckades man, istället för att hålla fast vid den gamla vedergällningsmetoden, skapa en finansiell pakt som ingen hade råd att bryta mot. Ett genidrag som vi idag inte tänker så mycket på. I alla fall inte i Sverige. I de länder som spelade huvudrollen i världskrigen är det desto tydligare. För mig blev det också tydligt när jag läste EG-rätt i Tyskland under nittiotalet och möttes av lärare som predikade om det fantastiska fredsprojektet med sådan entusiasm att det var svårt att blunda för det. Jag kunde känna historiens vingslag i klassrummet och jag förstod att det inte alls var självklart för de något äldre lärarna att vi var uppemot 20 olika nationaliteter som samsades i bänkraderna. Jag tycker det är tråkigt och beklagligt att denna sida av EU inte får något utrymme i den svenska debatten. Beklagligt, men mot bakgrund av vår historia, inte särskilt konstigt.

Martin av Tours ville enligt sägnen inte förlåta gässen som avslöjat honom och som tydligen tvingade honom att bli biskop, låter jobbigt. Dock inte lika jobbigt som det måste vara att resa sig efter ett krig och ta sin fiende i hand. I Tours i centrala Frankrike har nog också de båda världskrigen lämnat större avtryck en den helige Martin. Den urgamla bron över floden Loire döptes om till Wilsonbron 1918 efter att staden utgjort bas för amerikanska soldater. Alla franska byar jag har besökt hedrar de stupade från första världskriget genom att på en offentlig plakett ange deras namn. I små byar återkommer ofta samma efternamn ett flertal gånger. Kanske värt att ägna en tanke när man smörjer kråset så här i gåsatider.