Minisemester med familjen

Fredag kväll anlände så familjen och det var härliga kramar som utdelades utanför flygplatsen dit jag hittat precis i tid efter vissa trafikproblem. I lördags besökte vi så piratskeppslekplatsen i Luxemburg innan jag styrde hyrbilen mot Strasbourg. Barnen mumsade byggaren Bob kex så till den milda grad att jag blev tvungen att dammsuga bilen innan jag lämnade tillbaka den. I Strasbourg besökte vi såklart katedralen (men fick gå ut efter en tillsägelse av en vakt då yngsta sonen väsnades för mycket), Petite France, "glasstället" och inte minst Les trois Brasseurs. Denna restaurang som serverar lokala specialiteter och hembrygt öl är vårt absoluta favoritställe och när vi bodde i Strasbourg gick vi dit så ofta vi kunde för att äta en tarte flambée och dricka en öl. Under sommarhalvåret hade vi som tradition att på söndagarna efter frukost ge oss iväg på en lång rollerblades-runda, oftast till Molsheim dit det fanns en välpreparerad cykelväg längs gröna omgivningar och små byar, och när vi så kom hem på eftermiddagen styrde vi stegen mot "brassarna". Där beställde vi vars en classique (den klassiska varianten av tarte flambée) med öl till och därefter delade vi på en så kallad chaud et froid, en söt variant med skivade äpplen som flamberades i calvados vid bordet och serverades med en kula glass. Mmmm! Detta hade vi nöjet att uppleva två gånger denna helg, gissa om vi var lyckliga. Dessutom gillade barnen stället, tummen upp!

Vi övernattade hos min före detta italienska kollega som inte bara är en mycket god och trogen vän utan även en fantastisk värdinna och kock. Att besöket förlöpte utan att något av de hundratals prydnadsföremål som återfinns i hennes lägenhet inte gick sönder är i sig en bedrift. Efter karusellbesök och ytterligare rundvandringar körde jag tillbaka bilen till mina 30 kvadrat där vissa av oss fick en god natts sömn. Strasbourg är en fantastiskt fin stad som väcker många minnen hos mig och min sambo. Flera gånger under helgen tittade vi på varandra och undrade om det inte var så att man trots allt skulle flytta tillbaka. Fast jag tror nog att vi båda vet att det inte kommer hända, i alla fall inte inom en överskådlig tid, även om det är härligt att drömma.

Igår morse skulle vi köpa färska bullar och croissanter till frukost. Yngsta sonen vägrade lämna mataffären för han ville ha en leksaksbil som var strategiskt placerad i matbutiken, och äldsta sonen blev jätteledsen när det inte fanns tillräckligt med tid för honom att välja bullar. Med två skrikande ungar förbyttes så den rosenröda semesteryran för en stund mot den vardag som jag för tillfället lever ganska långt ifrån och som min sambo tillsammans med hjälp från mor- och farföräldrar bemästrar under veckorna. Ordningen återställdes efter att nutellaburken hamnat på frukostbordet.

Efter att ha levererat familjen i god tid på flygplatsen igår eftermiddag satte jag mig i bilen på väg tillbaka. Det kändes tomt och ensamt. Diskomusiken i radion hjälpte eventuellt något för att lätta upp stämningen. Jag kunde dock inte ägna mig åt självömkan under hela hemresan eftersom jag efter ett tag istället tvingades oroa mig för om bensinen skulle räcka. Bensin är ju som bekant billigt i Luxemburg och precis innanför gränsen finns det enorma bensinmackar. Jag hade beräknat att bensinen skulle räcka hela vägen men med ett antal mil kvar till gränsen började det blinka lampor formade som bensinpumpar och texten "Bitte tanken" dök upp på en display. I de långa och återkommande uppförsbackarna genom vinfälten i moseldalen slog bensinmätaren i botten för att resa sig något i nedförsbackarna. Jag började fundera på vad som händer om man får motorstopp på motorvägen och vem man ska ringa och hur jobbigt allt skulle bli. De annars så pålitliga bensinmackarna längs med Autobahn lös med sin frånvaro och det kändes som om alla bilar rusande mot samma mål, det lilla furstendömet med den billiga bensinen. När jag efter stora kval rullade in på macken vid gränsövergången i Wasserbillig, kunde jag andas ut. Macken var organiserad efter drive in-principen. Pumparna låg uppradade likt betalstationerna vid Öresundsbron och efter tankningen körde man ytterligare några meter och betalade i en lucka. Om det var billigt har jag dålig koll på men jag vet att jag betalade 57 euro för en full tank.

Efter att jag lämnat tillbaka hyrbilen tog jag bussen till Auchan, en butikskedja som säljer företrädesvis livsmedel. Jag har aldrig varit i en så stor mataffär i hela mitt liv. Helt enormt. Jag skulle behöva ta ledigt en dag bara för att utforska alla hyllor. De sålde 1,5 liter Martini, Bianco och Rosso, för 7,99 euro. Ett något högre literpris än för bensinen. Hur länge räcker egentligen 1,5 liter Martini? Kan vara värt att utforska.