Regn

När jag hade tagit några steg på trottoaren i morse kände jag en droppe på kinden. Jag tittade upp. Det var lika grått som vanligt, varken mer eller mindre och det regnar ju inte var dag för det. Jag var fortfarande nära lägenheten och hade kunnat vända tillbaka för att hämta paraplyet. Under loppet av några sekunder övervägde jag vad jag skulle göra. Av någon anledning fick jag för mig att det inte skulle börja regna på riktigt så jag gick vidare. Hela vägen till jobb fick jag sen anledning att undra om det var rätt beslut. Det började regna mer och mer och jag pressade mig ut mot kanten av bron för att söka skydd under det minimala plastshöljet som böjer sig upp och nästan formar ett tak. Till slut kom jag fram med hedern i behåll.

Lika bra gick det inte för några veckor sedan. Det var första gången det regnade mycket sedan jag anlände till Luxemburg. Jag fällde glatt upp mitt paraply och tänkte att inget kan väl bli värre än Skåne i november så jag skulle nog komma fram. Dessutom är det en ganska kort promenad till jobb. Problemet var inte vattnet som kom uppifrån utan det som kom från sidan. Bron som jag passerar två gånger varje dag är gjord för bilar som lovligen kan köra i 70 km per timme i tre filer. Den smala gångbanan avgränsas med en minimal betongkant. Det finns således ingenstans att ta vägen när bilarna på en meters avstånd skär genom vattenmassorna i hög fart. Jag försökte parera med mitt paraply och fånga upp regnvattnet så gott det gick. Det gick inte. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev genomblöt. Efter halva bron vände jag, gick hem, torkade upp och bytte alla mina kläder. Jag var torr på axlarna. Sen tog jag bussen till jobb.