Mellandagar

Jag var inte uppe så sent som jag brukar på lillejulafton. Detta berodde säkert på ett flertal från varandra icke definierbara faktorer, men de två som går att peka på var för det första att jag var uppe väldigt sent den 22 december istället och att svägerskan/svågern fixade julgodiset i år. I övrigt blev det mesta som vanligt. Tomten kom, vi hade mycket julmat, ingen Kalle Anka och alla fick klappar. Nya inslag var närvaron av min svåger och min bror. Att jag tittade på Karl Bertil Johnssons julafton (vilket berodde på min brors närvaro) och att tomten var mer onykter än vanligt hörde till de nyare inslagen. Tomten ville hellre bli bjuden på snaps än gröt. När grannpojken som är jämngammal med min äldsta son kom förbi igår var de båda två rörande överens om att det inte var den riktiga tomten som hade kommit till dem. Han var utklädd. Grannpojken visste dessutom vem det var som hade klätt ut sig. Antingen är barnen inte så lättlurade längre eller är tomtarna av sämre kaliber nuförtiden.

Mellandagar är en adekvat beskrivning över vad som händer i mitt liv just nu. Vi hasar oss upp efter nio varje morgon och har med nöd och näppe fått fram frukosten innan klockan slagit tio. Idag var första gången vi var ute en stund sedan julafton och denna fromma familjeutflykt till en lekplats förbyttes snabbt mot kalla fingrar och barn som inte ville klättra mer. Å andra sidan inbjöd detta till en brasa och varm choklad när vi kom hem. När vi satt där med varsin mugg varm choklad (en visp med grädde på för yngsta sonen), var idyllen ett faktum. Men nu är det snart slut på mellandagslatandet. Jag ska förbereda en middag för 17 personer då min fader uppnår pensionsåldern om två dagar och sen kommer ju nyår. Dags att börja slå i kokböcker.