Resan

8.30 kom ägaren till lägenheten med andan i halsen. Jag hade förväntat mig en liten genomgång av lägenheten, eventuellt någon kommentar till städningen eller någon annan formalitet. Det blev något helt annat. Ägaren var mycket stressad. Han hade på eget initiativ lovat att köra mig till flygplatsen. Då det var över en och en halv timme kvar tills flyget skulle gå var jag inte det minsta stressad eller orolig. Ägaren rusade in och ryckte åt sig mina väskor. Jag ställer dessa i hissen, nu kör vi, sa han. Han ville knappt ta emot mina nycklar som jag så fint radat upp på matbordet och ägnade inte lägenhetens skick någon tid alls. Jag tog på mig skor och ytterkläder samtidigt som jag försökte förklara att jag inte alls var i tidsnöd, tvärtom.

Bilresan fortsatte i samma stil. Jag försäkrade honom om att jag inte hade bråttom och att vi kunde reglera de sista sakerna vid flygplatsen. Hans förklaringar var otydliga och jag förstod aldrig om han var stressad för att han själv skulle iväg på något eller om det var för att parkeringsmöjligheterna vid flygplatsen var begränsade. Inget tycktes kunna stoppa honom. Han ville betala tillbaka min deponeringsavgift i kontanter. 1 800 euro. Det var inte läge att börja prata om internetbetalningar. Samtidigt som han försökte styra bilen över bron, vilken jag nyttjat i fyra månader för att ta mig fram och tillbaka till jobb, hivade han upp sedlar ur sin plånbok. Han hade inte riktigt kontroll över bilen som gled fram och tillbaka över de tre körfälten samtidigt som han räknade pengar. 100 och 200 euro-sedlarna började flyga runt i bilen och ner på golvet. Jag fick kontrollräkna summan tre gånger för att vara säker på att jag varken fått för lite eller för mycket samtidigt som jag funderade på om tullen skulle ha någon åsikt om det hela. Väl framme vid flygplatsen fick vi ta en extra tur runt terminalen eftersom det första parkeringsförsöket misslyckades. Andra försöket slutade med att vi blockerade bussens framfart, men eftersom han var så snabb med att få ut mina väskor gjorde det inte så mycket.

Efter den något uppjagade bilturen, man kunde trott att det var frågan om en biljakt, hade jag både gott om tid och pengar att lägga i tax free-shopen. Med omsorg valde jag champagnen till nyår och sen skickade jag julhälsningar via sms innan jag stegade ombord på planet för sista gången. Väl hemma känns allt som vanligt, kanske är det det som är det konstigaste.