Hissrutiner

Idag var det andra gången sedan jag kom hit som en man gick ut ur hissen före mig. Otyget att alltid låta en kvinna gå först ut kallas artighet och är något jag svårligen har accepterat. Till och med min svenska kollega låter mig gå ut före honom, men han gör det bara för att provocera mig, och av just den anledningen säger jag inget.

Jag har redan utkämpat den här striden för flera år sedan i Strasbourg och har därför inte brytt mig om att ladda om geväret när jag upptäckte att samma rutiner tillämpas i Luxemburg. Jag arbetade tidigare för en finsk chef som naturligtvis inte vållade några problem för mig personligen då vi var av samma uppfattning. De båda mellancheferna, en brittisk och en portugisisk man, hade dessvärre inte samma uppfattning som jag. För att kartlägga rutiner och vanor intog jag ganska länge rollen som observatör. Det var tydligt att nästan alla mina manliga kollegor, särskilt portugisen, inte lämnade hissen före en kvinna. Detta fick ofta absurda konsekvenser när det var mycket folk och då kvinnorna stod längst bak (vilket de ofta gjorde eftersom männen låtit dem gå in först i hissen). Min brittiska chef, som hade vissa problem med sin självständighet i förhållande till högsta chefen, utgjorde lite av ett särfall då han slets mellan traditionen att låta kvinnorna gå före och att följa chefens exempel. Han hade således utarbetat en teknik där han strök längs med väggen av hissen för att lämna tillräckligt med plats åt andra att passera samtidigt som han själv kunde följa efter chefen ut ur hissen. Likt en John Cleese-variant av Silly walks bjöd han på daglig underhållning. Han lyckades i alla fall ta sig ut ur hissen även om någon kvinna stod inklämd längst bak. Med portugisen var det annorlunda.

En dag hade jag så bestämt mig för att gå från rollen som observatör till aktör. Jag slutade helt enkelt med att gå ut ur hissen först. Min uppfattning är att den som står närmst dörren går ut först och jag tyckte att tiden var mogen för en sådan tillämpning. Då detta manér redan brukades av högsta chefen var det inte särskilt revolutionerande tyckte jag. Ack, så fel jag hade. Kaos utbröt. Ingen gick ut ur hissen, dörrarna stängdes, alla stod kvar och folk blev oroliga. Stora diskussioner utbröt. Varför detta drastiska trendbrott? Jag hade gärna tagit diskussionen men det var tyvärr omöjligt att hitta en gemensam plattform som var tillräckligt stor för att ens försöka. I alla fall, efter ungefär en vecka avbröt jag experimentet, lugnet återkom och alla pustade ut. Jag var till viss del besviken över att ha kapitulerat, men med tanke på de enorma följderna, vilka jag inte riktigt kunde förutse, tror jag inte att mina kollegor hade klarat en längre krigsföring. Kanske inte jag heller.

En helt annan brittisk före detta kollega kommer till Luxemburg ikväll. Vi är helt på samma nivå vad gäller hissrutiner och det ska bli riktigt roligt att träffa honom. Senast vi sågs var på hans bröllop och det var mer än två år sedan. Detta inbjuder naturligtvis till samtal om vad som hänt sedan sist, skvaller om gamla kollegor och kanske till och med om hissrutiner.