Kebabstället

I kvarteret där jag bor ligger ett ganska nyöppnat kebabhak. När jag anlände till Luxemburg i september hade de precis slagit upp portarna och var ytterst vänliga mot alla kunder, på gränsen till osmakligt inställsamma. Två gånger har jag fått gratis turkisk dricka med mig. Jag har gått dit regelbundet och kebaben är god. Det är främst två män som står bakom disken och slänger ihop kebaber och hanterar fritösen. Den ene är väldigt pratsam och hinner ställa tusentals frågor samtidigt som han lassar in sallad, kött och vit sås i brödet. Redan vid mitt andra besök lyckades han få reda på att jag hade familj med barn i Sverige och att jag veckopendlade. Detta gjorde honom djupt orolig. Han veckade pannan och ändrade tonläge. Hur ska det gå sa han eftertänksamt. Det var ju inte bra för familjen det här. Oj, oj, oj. Han malde på om detta så till den milda grad att jag undrade om han var före detta socialarbetare som nu sadlat om och öppnat restaurang. "En kebab, javisst! Lite familjerådgivning medan ni väntar?"

Jag kom till slut därifrån och trots att jag inte är intresserad av någon rådgivning har jag sedan troget återkommit. Numera brukar jag kommentera de turkiska TV-serierna som rullar på dumburken för att på så sätt leda samtalet mot något som inte handlar om mig. Jag brukar också till deras stora förtjusning försöka uttala namnet på den turkiska läskeblask som jag alltid köper. Detta gillar de särskilt mycket och hade de inte varit så snabba med att fixa fram käket hade jag förmodligen hunnit lära mig lite turkiska under alla mina besök. Jag har inte varit där denna vecka, igår slutade det med en fantastisk Chicken tikka masala i en annan del av stan, och måste gå dit och ta farväl innan veckan är slut. De blir säkert glada att höra att jag nu åker hem till min familj för gott.