Dödshjälp för monarkin

Idag invigs den nya byggnaden på min arbetsplats. 600 prominenta gäster har bjudits in och det är såklart en massa ståhej. Invigningen ska avnjutas i de nya salarna med tal och musik och i sällskap av inga mindre än storhertigen, storhertiginnan och arvstorhertigen av Luxemburg. Eftersom vintern har slagit till med snö i flera dagar nu, i kombination med att termometern envist visar strax över nollstrecket, ligger det en brun slasksörja överallt. Det är om möjligt ännu gråare än vanligt ute och den nya byggnaden klarar uppenbarligen inte de blöta påfrestningarna varför det står plasthinkar överallt som tar emot vattendroppar som sipprar in genom taket. Hur de ska undvika att leda storhertigen förbi plasthinkarna får vi väl se i eftermiddag.

Storhertigen har ställt till stor skandal i Luxemburg då han nyligen vägrat att skriva under en lag om dödshjälp som röstats igenom i parlamentet. Nu förs diskussioner om att ändra konstitutionen. Detta ämne diskuterades livligt igår på restaurangen. Vi vände och vred på alla möjliga stater och system med kungar och presidenter, men i slutändan tror jag inte att vi kom fram till något särskilt. Jag försökte vara så diplomatisk som möjligt och inte provocera alltför mycket med tanke på att det fanns personer i sällskapet som jag inte kände och som jag inte var säker på skulle klara det. Det som förvånade mig mest var nog att ingen verkade tycka det var särskilt konstigt med monarkier. Om kungen var korkad hade han ju alltid en stab med smarta rådgivare, var ett argument som jag personligen inte fann övertygande. Hur det nu blir med konstitutionen i Luxemburg får vi väl se. Det roliga i sammanhanget, tycker jag, är ju att storhertigen genom sitt agerande har skrivit under sin egen dödsattest som statschef i dess nuvarande form. Jag tycker i alla fall att hans ståndpunkt rimmar väl med Luxemburgs nationella valspråk "Vi vill förbli det vi är". Då är nog faktiskt Carl Gustafs valspråk något mer tilltalande.

Den intressanta frågan om dödshjälp har varit på tapeten även i Sverige efter några artiklar i Svenska Dagbladet. Bl.a. har biskop Anders Arborelius försvarat åsikten att dödshjälp är inget för Sverige. I en ovetenskaplig undersökning på Svenska Dagbladets websajt har 71 % av läsarna uttalat sig positiva till dödshjälp. Intressant tycker jag. Att själv få välja att dö under värdiga former som t.ex. i Schweiz är också intressant och värt att reflektera över. Att hindra en vuxen människa från ett sådant beslut är på ett sätt en orättfärdigad omyndigförklaring. Jag tror inte att Sverige är riktigt mogen för en lag om dödshjälp än, men det är nog bara en tidsfråga. Om Carl Gustaf haft möjlighet att vägra skriva under en lag om dödshjälp, hade han då gjort det?