Vanor och ovanor

Imorse höll jag nästan på att försova mig, förmodligen för att jag satt uppe och tittade på TV alldeles för sent igår kväll. Jag gjorde misstaget att slå på TV:n efter att jag kom hem från den väldigt trevliga middagen. Det skulle jag inte ha gjort. Jag tittade på dåliga dubbade amerikanska serier utan varken mening eller innehåll. Tyvärr har jag inte riktigt klarat av att behålla min vanliga rytm sedan jag kom till Luxemburg och jag går därför inte upp så tidigt längre. Det är lätt hänt att man gör precis som alla andra. Kalla det grupptryck, kalla det anpassning, kalla det vad du vill. Jag tror att människan har ett inbyggt motstånd mot sådant som är annorlunda. Ofta vill vi göra precis som alla andra och vara som alla andra. Även om jag personligen inte tror att jag tillhör den kategorin människor, jag vill gärna tro att jag kan vara annorlunda, så är jag säkert precis som alla andra. Det är bara att gilla läget. Om mina morgonrutiner verkligen har sådana bakomliggande och djuplodande orsaker kan man ju undra, men varför inte. Om ca en månad är det dags att återuppta min svenska rytm då jag återgår till min svenska arbetsplats, dagishämtning och lämning och ett, enligt svenska förhållanden, normalt liv. Jag har jullovet på mig att anpassa mig till de tidiga morgnar och tidiga kvällar som detta kommer att innebära. Mina sista dagar i Luxemburg ska jag därför passa på att utnyttja möjligheten att stanna uppe sent om kvällarna och sova länge på morgnarna. Jag har ingen tid att förlora, bäst att sätta igång meddetsamma. Om inget annat så för att visa sympati med stackarna på Nobelfesten.